Solen går aldrig ner i det nya brittiska imperiet

Elizabeth II

Lyndon LaRouche, 16 mars 1996 “Vad är det för makter vi har att göra med? För det första, den största makten vi har att göra med, är det brittiska imperiet. Låt ingen intala er att det är Storbritannien. Storbritannien är inte en nation, det är en plantage, som har ockuperats av omkring 5000 personer, som hör till de rikaste, och smutsigaste, och mest ondsinta människorna på den här planeten, och som utgör en oligarki … Detta imperium, som britterna i praktiken kontrollerar, utom ett fåtal oliktänkande nationer som inte gillar det – detta imperium täcker omkring en femtedel av jordens landyta, och i det bor omkring 30 procent av världens befolkning. Det kontrollerar 48-50 procent av den finansiella omsättningen i världen, inbegripet en handel med finansderivat för 3500 miljarder dollar om dagen. Det kontrollerar merparten av den internationella handeln med det som kallas strategiska metaller, metaller som behövs i så gott som all industri. Det kontrollerar merparten av den internationella handeln med olja. … Dessa intressen – det anglo-holländsk-schweiziska komplexet, Cargill m.fl. – kontrollerar merparten av den internationella handeln med livsmedel, i en tid då hela världen upplever en svår livsmedelskris.”

Inget kunde vara längre från sanningen, än föreställningen att det brittiska imperiet har upphört att existera, och att det brittiska kungahuset Windsor är en maktlös relik. En läsning av en ny rapport, utgiven av det amerikanska nyhetsmagasinet Executive Intelligence Review (EIR), om den mäktigaste kraften i internationell politik, huset Windsor, tar en snabbt ur sådana villfarelser. Rapporten är på 72 sidor och heter “The Sun never sets on the new British Empire”. Den kan beställas från Schillerinstitutet till en kostnad av 100:- inkl. porto.

Imperiets återupprättelse

I rapporten presenteras ett omfattande nätverk av individer, organisationer, företag och institutioner, som antingen direkt kontrolleras av det brittiska kungahuset eller är lierade med det, politiskt och ekonomiskt, och som går under det självvalda namnet The Club of the Isles. Rapporten avslutas med en nästan 20-sidig genomgång av de viktigaste företagen och personligheterna i denna maktkonstellation. En av rapportens starkare sidor är hur den beskriver denna maktoligarkis egen förståelse av sin betydelse; hur den tror att dess fortsatta kontroll över FN-apparaten efter Berlinmurens fall skall ge imperiet en ny gyllene tidsålder.

Den brittiska drottningen är statsöverhuvud i 17 länder och har därmed c:a 100 miljoner direkta undersåtar. Samtidigt spelar huset Windsor en avgörande roll i det politiska organ som i realiteten tagit över efter imperiet, det brittiska Samväldet. I de 52 samväldesländerna, som täcker 23 procent av jordens yta, bor c:a 1,5 miljard människor, 29 procent av världsbefolkningen. Genom ett intrikat samarbete inom Samväldet styr dessa 52 länder den världsregering som det överstatliga FN-systemet utgör.

1995 publicerade RIIA (Royal Institute of International Affairs) en ekonomisk rapport (Economic Opportunities for Britain and the Commonwealth) vilken med all tydlighet redovisades att Samväldet har möjlighet att dominera alla regionala ekonomiska samarbetsorganisationer, som t.ex. G-77, OPEC, OAU, ASEAN och även NAFTA.

Imperiets kontroll över finans- och råvarumarknader

The Club of the Isles kontrollerar en finansiell rikedom, råvaruproduktion och underrättelseapparat som kan bedriva en dödlig ekonomisk krigföring mot vilken nation som helst.

Londons betydelse som finansiellt center framgår av det enkla faktum att i City omsätts mer än 33 procent av alla finansiella transaktioner i världen. 23 procent av den brittiska statens inkomster kommer från finansiella tjänster. 80 procent av Storbritanniens affärs- och finansintressen finns utanför Västeuropa, och Storbritanniens internationella verksamhet och nätverk överstiger vida EU:s. Under 1994 inbringade de brittiska utlandsinvesteringarna över 21 miljarder pund (210 miljarder kronor) i vinster.

Den under 1990-talet omskrivna gula faran för amerikanskt näringsliv visar sig vara en japansk papperstiger, jämfört med den omfattande uppköpsverksamhet som Storbritannien ägnat sig åt visavi amerikanska företag.

1988 köpte Storbritannien amerikanska företag för 23,6 miljarder dollar, medan japanerna köpte för 11,9 miljarder. 1989 var motsvarande siffror 23,7 och 9,4. Under perioden 1988-93 köpte Storbritannien företag för 69,4 miljarder dollar; motsvarande siffra för Japan var 30,6 miljarder. I direktinvesteringar i USA under perioden 1989-94 satsade Storbritannien 70 miljarder dollar och Japan 62 miljarder.

EIR:s ekonomiredaktör Richard Freeman beräknar, att på metall-, mineral- och ädelmetallmarknaden är den direkta och indirekta brittiska kontrollen av produktionen av platina så hög som 78 procent, följd av guld med 59,5 procent, aluminum 58 procent, nickel 40 procent, silver 29 procent, koppar 25 procent och zink 17 procent.

Vad gäller strategiska metaller vitala för försvarsindustrin och olika högteknologiska produkter är den brittiska kontrollen också dominerande: kobolt 64 procent, titan 47 procent, mangan 42 procent, krom 39 procent och vanadium 32 procent.

Det viktigaste företaget bland råvaru- och gruvföretagen är Rio Tinto Zinc (RTZ) som i oktober 1995 gick ihop med det australiensiska gruvbolaget CRA. Företaget är världens största gruvbolag och världsledande på marknaden för guld, koppar, aluminium, kol, järnmalm och andra råvaror. Drottning Elizabeth är en av de stora aktieägarna i RTZ.

Ett annat företag som drottningen har aktier i är BP. Det har tillsammans med holländska Shell en central roll i distributionen och försäljningen av olja. Produktionen däremot domineras av statsägda oljebolag i Saudiarabien, Iran, Nigeria och Mexico.

Maten som imperiets vapen

De senaste tio årens Gatt- och frihandelsreformer på jordbrukets område har lett till uppbygget av en allt snabbare framryckande, världsvid livsmedelsbrist av gigantiska format. Samtidigt har dessa reformer utnyttjats för att koncentrera makten över mat- och och livsmedelsutbudet till tio till tolv spannmålsjättar, som ingår i en anglo-holländsk-schweizisk livsmedelskartell grupperad runt huset Windsor. De sex viktigaste företagen är Cargill, Continental Grain, Louis Dreyfus, Bunge and Born, André och Midland/Töpfer. De fem första är privatägda och inga verksamhetsberättelser publiceras offentligt.

Denna spannmålskartell har total kontroll över världsutbudet av säd och spannmål, från vete till majs och havre, från råg till korn och hirs. Den kontrollerar också världsutbudet av kött, mejerivaror, matfetter och oljor, frukt och grönsaker, socker och alla sorters kryddor.

De enskilda företagen framställs som självständiga men utgör i realiteten ett sammanspunnet syndikat. Den till Windsor-dynastin kopplade oligarkin äger dessa företag, som under sekler har utvecklats till överstatliga maktinstrument. Fyra regioner har byggts upp som huvudsakliga exportörer av all sorts mat. Inom dessa regioner har man tillskansat sig makt över grossister och livsmedelskedjor.

De fyra exportregionerna är: USA, EU (framför allt Tyskland och Frankrike), det brittiska samväldets länder (Australien, Nya Zeeland, Kanada och Sydafrika) samt Sydamerika (främst Argentina och Brasilen). Dessa regioner bebos av knappt en miljard människor – världens övriga c:a 4,5 miljarder människor är beroende av dessa regioners livsmedelsexport.

Tankens imperium

I ett berömt tal på Harvarduniversitetet i slutet av kriget (september 1943) presenterade Winston Churchill den brittiska elitens idé om hur dess framtida maktdominans skulle säkras. Churchills tal, som fick stor spridning vid den tiden, var imperiets svar på Franklin D. Roosevelts propåer om att man efter kriget skulle införa en “post-kolonial” världsordning. Churchill ville se ett nytt block bildas, genom att amerikanerna återförenade sig med “Moder England”. “Det är våra två länder som har världens framtida öde i sina händer”, menade Churchill, genom sin kontroll över vetenskap, teknologi och kultur. “Dessa medel erbjuder mycket bättre utdelning”, än att med militära medel erövra andra folks tillgångar, menade han. Eller, som han också uttryckte det: “Framtidens imperier kommer att vara tankens imperier – empires of the mind.”

EIR-rapporten synar hur denna strategi genomförts steg för steg. Churchills hemliga vapen i denna tankekontroll var den elit av masshjärntvättare som samlats under brigadgeneral John Rawlings Rees, i arméns Direktorat för psykologisk krigföring, och dessa hjärntvättares överflyttning efter kriget till det som kallades “Freud Hilton” – The Tavistock Clinic i Londonförorten med samma namn. Enligt egna uppgifter har Tavistock och dess internationella nätverk hittills utbildat en armé på närmare en miljon “beteendevetare”, som världen runt spelar nyckelroller i allt från affärslivets ledarskapsutbildning och konfliktlösningsgrupper till massmedia och “underground”- rörelser. Förutom det brittiska imperiets mer välkända gigantiska propagandaapparat inom media- och förlagsvärlden, med BBC och Reuter i spetsen, är Tavistock-folkets främsta tillgång dess tongivande roll inom FN-byråkratin (framför allt UNESCO) och denna byråkratis främsta vapen mot världens nationalstater: den ständigt ökande skaran av FN-anknutna NGO (icke regeringsanknutna organisationer). En av de mer förvånande läsningarna i rapporten är genomgången av det brittiska överhusets dominerande ställning inom organisationer som Världsnaturfonden, Amnesty, Oxfam m.fl.

Imperiets propagandaapparat

På propagandakrigets område är den brittiska fingerfärdigheten sedan andra världskriget väldokumentarad, en färdighet som sedan dess utvecklats till en konst. Det mest kända organet är BBC, som sedan 1927 kontrolleras av kungahuset genom en oktrojerad författning. BBC:s verksamhet övervakas av en styrelse som utses av det “inre rådet” (Privy Council, se nedan) och är ansvarig inför utrikesministeriet.

1985 framkom det att den brittiska underrättelsetjänsten MI-5 kontrollerar och godkänner de 22945 personer som arbetar på BBC. BBC:s internationella avdelning, BBC World, sänder 24 timmar om dygnet på engelska och 40 andra språk.

Nyhetsbyrån Reuter är ett annat centralt företag i den brittiska kontrollen av nyhetsflödet. Reuter äger den numer berömda reuterskärmen, som finns på varje bank- och finansinstitution med självaktning runt om i världen. Reuter kontrollerar sedan 1960-talets mitt med ett världsomfattande nätverk den databehandlade finansstatistiken.

Reuter är den största nyhetsbyrån i världen, med det största privata satellit- och kommunikationssystemet. Reuter finns representerat i 146 länder och har sammanlagt 186 kontor i 86 länder. Företaget har c:a 12700 anställda och utkommer med information på 19 språk. Reuter är också den största nyhetsbyrån för televisionen och når c:a 500 miljoner hushåll i mer än 80 länder. Reuter ägs gemensamt av de brittiska, australiensiska och nyzeeländska tidningsutgivarna. Av intresse för svenskt vidkommande är att den f.d. Volvochefen P.G. Gyllenhammar sitter i Reuters styrelse.

Två viktiga företag inom tidningsutgivningsbranschen är det i Kanada baserade Hollinger Corporation, som ägs av Rothschildintressena, och News Corporation, som ägs av australiensaren Rupert Murdoch.

Imperiets dolda maktorgan

Författningsmässigt beskrivs Storbritannien som en konstitutionell monarki. I realiteten styrs statsbildningen av ett Privy Council, ett “inre råd” direkt under drottning Elizabeth. Privy Council består av 390 ledamöter som är utnämnda på livstid. Det är dessa 390 personer som innehar den verkliga makten i Förenade kungadömet.

I Privy Council sitter representanter för kungafamiljen, överhuset och staden London, tillsammans med premiärministern och statsråden, den anglikanska kyrkans högsta präster och oppositionsledarna. Privy Council står över parlamentet, och är ett av de främsta verktygen genom vilka drottningen utövar sina “privilegierade befogenheter”, vilka är större än någon vald presidents i någon republik. Alla ledamöter av Privy Council måste svära en trohetsed till drottningen. I Privy Councils interna rangordning hamnar premiärministern (John Major) först på sjätte plats och långt ner på listan kommer oppositionsledaren (Anthony Blair).

Exempel på drottningens reella makt är att hon kan förklara krig och sluta fördrag samt utser överbefälhavare. Hon kan sammankalla och upplösa parlamentet. Hon kan avskeda premiärministern, och hon utnämner alla domare liksom biskoparna i den anglikanska kyrkan. Denna maktutövning sker oftast i samråd med fackministrar och andra personer i det “inre rådet”, samt i drottningens möten med premiärministern, som sker minst en gång i veckan.

Internet referens: http://larouch

Advertisements

~ by blombladivinden on May 21, 2013.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: