Utbildning lönar sig i livslängd … kanske inte så märkvärdigt då den akademiska världen med dess sociala ingenjörskonst verkställer de politiska besluten angående medborgarnas “tillhörighet” i den ej naturbetingade socio-ekonomiska hierarkin!!

I boken Statussyndromet, visar Michael Marmot med en övertygande mängd exempel att folkhälsan i rika länder följer samhällets sociala hierarkier. Det rör sig om ett kontinuerligt samband där högre status innebär ökad hälsa. I Sverige korrelerar livslängd positivt med utbildning.

För att förstå biopolitik (genetisk krigsföring!) i förhållandet till den hierarkiskt uppbyggda makroekonomi, rekommenderar jag varmt denna doktorsavhandling: Att styra i namn av framtid

Vilka fakta om befolkningens hälsa är så skrämmande att regeringen helst skulle vilja förtiga dem? Det behöver inte handla om oetiska experiment eller läckage av kärnbränsleavfall eller gåtfulla dödsfall i befolkningen. I England handlade det 1987 om en rapport som hette “The Health Divide” – på svenska “Hälsoklyftan” – som visade att de sociala skillnaderna i fråga om hälsa hade ökat under 1980-talet. Rapporten skulle presenteras vid en presskonferens och såväl författarna och andra forskare som journalisterna hade hunnit samlas när rapportens beställare, den brittiska myndigheten för hälsofostran, meddelades att presskonferensen inte kunde äga rum i deras lokaler och att generaldirektören hade förbjudits att delta. Forskare och journalister var lika upprörda när de i samlad tropp tågade iväg till en annan, mera skamfilad lokal och följande dag hade de flesta tidningar förstasidesrubriker som var variationer på temat “Regeringen försöker mörklägga rapport som visar att hälsoklyftan ökar!”

En av dem vars forskning utgjorde underlag för rapporten är Michael Marmot, professor i epidemiologi och folkhälsa, och nu också författare till boken Statussyndromet med undertiteln Hur vår sociala position påverkar hälsan och livslängden (översättning Göran Grip, Natur och Kultur, 403 s). Marmot intresserar sig i första hand för de så kallade rika länderna. Hans huvudpoäng är att deras befolkningar inte enkelt kan delas i två grupper, de som lever under en hypotetisk fattigdomsgräns och som kan förmodas ha dålig hälsa och alla andra som kan förmodas ha god hälsa. Samhällen bygger nämligen på sociala hierarkier med många steg och det har visat sig att de som står högst upp på stegen har bäst hälsa, de närmast nedanför något sämre och så vidare med försämrad hälsa för varje steg neråt. Det handlar alltså om en kontinuerlig variation, vad Marmot kallar en gradient, som i princip gäller för alla de sjukdomar som människor får när samhället är tillräckligt rikt för att ha avskaffat undernäring och sanitärt elände: framför allt hjärtsjukdomar men också cancer, diabetes och psykiska sjukdomar.
Marmots resonemang vilar på ett material så omfattande att det kan te sig svindlande. Han redogör för studier såväl av brittiska statstjänstemäns hälsa som av Oscarsvinnares, av människoapors såväl som av svenskars. Han rapporterar om jämförande undersökningar av svarta och vita i USA, av svarta i USA och på Kuba och i Costa Rica, av östeuropeer och EU-medborgare, av amerikaner och japaner.
Studierna av brittiska statstjänstemän tydliggör verkligen hierarkiernas betydelse. Man kunde tro att brittiska statstjänstemän är en relativt homogen grupp. Alla är ju manschettarbetare, alla har anställningstrygghet, ingen hör till landets fattigaste eller rikaste. Men det är i själva verket fråga om en organisation med utomordentligt nyanserad skiktning. Längst ner står postbud och vaktmästare, sedan kommer kontorspersonalen och ovanför dem handläggare med akademisk utbildning som verkställer politiska beslut. Högst upp finns de administrativa cheferna, statssekretarna, som har lysande examina från Oxford eller Cambridge och har kunnat börja i statsförvaltningens gräddfil. Det visar sig att männen längst ner i hierarkin vid 40 till 60 års ålder löper fyra gånger så hög risk att dö som de administrativa cheferna men mellancheferna har också högre dödlighet än de högsta cheferna.

I dag är det en allmän föreställning att sjukdom inte längre kan skyllas på de sociala förhållandena utan på den enskildas livsstilsval. Också Marmot konstaterar att det är självklart att det är skadligt för hälsan att sitta still, att röka och att äta fet mat. Men faktum är att om man justerar statistiken för riskfaktorer som rökning, högt blodtryck, högt kolesterolvärde och blodsockernivå så minskar visserligen överdödligheten för hierarkins lägsta grupp men bara med en tredjedel. Dessutom måste man fråga sig vad det beror på att människor lever ohälsosamt. För en lågavlönad, ensamstående mor kan det vara svårt att motionera systematiskt. Det kan till och med vara svårt att komma till affärer där man kan handla hälsosam mat. En cigarett kan vara den enda belöning som finns att tillgå och alla de olika sjukdomshoten ter sig förmodligen irrelevanta om livet i stort är utsiktslöst. Också kostnaderna kan te sig irrelevanta. I England är det 15 procent av alla ensamstående mödrar med socialhjälp som röker och de röker i genomsnitt fem paket i veckan. Marmots slutsats blir att dålig stress inte i första hand beror på dåliga vanor hos individen utan på den stress som följer av ett ojämlikt samhälle som gör det svårt för människor att utöva kontroll över sina egna liv eller ens uppfatta tillvaron som någotsånär förutsägbar och som erbjuder dåliga förutsättningar för samhörighet.
Inkomstklyftor korrelerar nämligen också med socialt kapital. En forskare från Harvard ställde i en enkät tre frågor till medborgare i olika delstater i USA. Den första handlade om social tillit: “Skulle du, allmänt sett, vilja säga att det går bra att lita på de flesta människor eller kan man inte vara nog försiktig när man har med andra människor att göra?” Den andra lydde: “Anser du att de flesta människor skulle försöka utnyttja dig om de fick tillfälle till det, eller skulle de försöka vara rättvisa?” Och den tredje: “Skulle du vilja säga att människor för det mesta är hjälpsamma eller bryr de sig för det mesta bara om sig själva?” Resultatet visade att ju större inkomstskillnaderna var desto mindre var tilliten och tilltron till rättvisa och hjälpsamhet.

Ett annat intressant begrepp som Marmot använder är “ontologisk trygghet”. Den ontologiska tryggheten handlar om kontinuitet och en känsla av tillit till världen, om tilltro till den sociala ordningen och till att man själv har en plats i denna ordning. Den ontologiska tryggheten hänger nära samman med det sociala kapitalet: den ontologiska tryggheten kan hotas genom arbetslöshet eller genom kraftiga samhälleliga förändringar. I Östeuropa – framför allt i det forna Sovjet – sjönk medellivslängden kraftigt efter 1989 och framför allt var det medelålders män som dog. I en enkätundersökning i Ryssland med kvinnor mellan 45 och 64 år var en fjärdedel änkor, en siffra som var dubbelt så hög som för Polen som i sin tur hade högre siffror än Västeuropa. Förklaringen ligger, menar Marmot, i den otrygghet som de våldsamma samhällsförändringarna medförde och i att inkomstklyftorna ökade radikalt. Östeuropéer och ryssar har berövats sin ontologiska trygghet.
Japan, som av många uppfattas som ett extremt stressigt samhälle, har högre medellivslängd än USA: Marmot menar att det beror på att det är ett samhälle med stark sammanhållning. Företagen är visserligen hierarkiska men präglas av solidaritet mellan ledning och anställda, arbetslösheten är låg och inkomstskillnaderna mindre än i USA eller de rika länderna i Västeuropa.
Att leva i slum är klart hälsovådligt. Skillnaden i medellivslängd mellan män på Manhattans Fifth Avenue och män i Harlems slum är hela 15 år. Svarta i USA har också betydligt lägre medellivslängd än svarta på Kuba eller i Costa Rica.

Vad vill det då säga att vara fattig? Marmot betonar starkt att fattigdom och rikedom är relativa begrepp, att det viktiga är vad ens inkomster är i förhållande till andra. Han citerar den amerikanske författaren H L Menckens ord: “En rik man är en man som tjänar hundra dollar mer än sin hustrus systers make.” Tillfrågade om de hellre vill ha en inkomst på 175 000 dollar i ett samhälle där medelinkomsten är 200 000 eller 125 000 i ett samhälle där medelinkomsten är 100 000 väljer de flesta 125 000. Fattig är man inte bara om man inte har tak över huvudet och mat för dagen. Fattig är man också om man har mindre än de flesta andra i ens samhälle, om man inte har de ägodelar som samhället betraktar som grundläggande och inte kan göra de saker som de flesta människor betraktar som självklara. Tyvärr nämner Marmot inte var och när den genomförts men han beskriver en undersökning med titeln “Breadline Europe” av vilken det framgår att minst 50 procent av de tillfrågade sa att de skulle betrakta sig själva som fattiga om de inte hade råd med sådant som tv-apparat, telefon, ett någorlunda prydligt inrett hem med mattor i vardagsrum och sovrum, en rejäl köttbit en gång i veckan och kläder att gå bort i. Likaså skulle de betrakta sig som fattiga om de inte hade råd med en hobby eller fritidsaktivitet, att träffa släkt och vänner, att köpa presenter till sina närmaste och att göra en semesterresa en gång om året.

Det kan tyckas absurt att föreslå att den som inte har råd att ha mattor löper större risk för hjärtsjukdom än andra men Marmots poäng är att det är konsekvenserna av att inte ha det andra i ens samhälle har som är stress- och därmed också sjukdomsframkallande: att ha sämre möjligheter till socialt deltagande, att inte känna att man har kontroll över sitt liv. Från Amartya Sen har Marmot lånat tanken att det inte räcker med att vi ser på vad människor har, utan att vi också måste se på vad de förmår göra.
Marmot kan bli mångordig och pratig och i sitt pedagogiska nit upprepar han sina huvudpoänger onödigt ofta. Men han skriver engagerat och engagerande i ett slags levande samtal med läsaren. Han tar kontinuerligt upp (och bemöter) invändningarna mot sina teser – till exempel den att han förväxlat orsak och verkan, att människor inte blir sjuka därför att deras status är låg utan att deras status är låg därför att de är sjukliga och de därmed inte kan få bra jobb eller etablera sociala nätverk. Han diskuterar förhållandet mellan arv och miljö. För en humanist är det utomordentligt nyttigt att få lära sig så mycket om hur statistiska resonemang går till, om skillnaden mellan samband och skensamband, om risker på individnivå och gruppnivå.

Vad man däremot kan sakna är ett resonemang om själva begreppet hälsa: explicit talar Marmot bara om livslängder och frånvaro av sjukdom. Men läsaren får själv tänka vidare. Världshälsoorganisationens definition på hälsa som fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande har alltid förekommit mig orimligt anspråksfull, ja,
snarast som en definition på lycka, men Marmot övertygar mig om att Världshälsoorganisationen har rätt åtminstone så långt att hälsa verkligen måste förstås såväl socialt som fysiskt och psykiskt. Som individer är många av oss kanske redan snarast för uppmärksamma på vår hälsa. Men vi är också medlemmar i ett samhälle och om vi vill ha bättre hälsa räcker det inte med att vi tar hand om oss själva utan vi måste också bry oss om hela samhället, satsa på samarbete och skapa tillit.
Inte minst läkare måste ta ett socialt ansvar: det är ju de som ser hur samhället far fram med människor.
Vi ska inte glömma de politiska reaktionerna på rapporten “The Health Divide” 1987. Marmot låter förstå att regeringen Blair är mera inställd på att utjämna inkomstklyftor än regeringen Thatcher men i Danmark förklarade socialministern för någon tid sedan helt frankt att det inte gör något om de rika blir rikare så länge de fattiga inte blir fattigare absolut sett. Marmots bok visar att hon har fel.

Och litet mer lättsamt:
Någon frågar sig kanske hur det var med Oscarsvinnarna, människoaporna och svenskarna?
Jo, man har jämfört Oscarsvinnare dels med skådespelare som hade samma kön och som hade deltagit i samma film som Oscarsvinnarna, dels med en grupp av skådespelare som hade blivit nominerade för en Oscar men aldrig vunnit. Det visade sig att Oscarsvinnarna i medeltal levde fyra år längre än de båda kontrollgrupperna.
Lågstatusbabianer har högre nivåer av stresshormoner i blodet på morgnarna än högstatusbabianer. Det är inte utan att man blir imponerad av experimentet som sådant: att studera stresshormoner hos babianer förutsätter nämligen att man beskjuter dem med bedövningspilar.
I Sverige korrelerar livslängd och utbildning. En svensk akademiker lär leva längre än en svensk med gymnasieutbildning, och den som har doktorsgrad lär leva längre än den som har en lägre akademisk examen. Som professor får man väl glädja sig. Kanske till och med som finlandssvensk professor?

Orginallänk: svd.se

Advertisements

~ by blombladivinden on December 16, 2011.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: