Så länge lösningarna konstrueras av “någon annan” blir medborgaren kontrollerad. Det ligger i sakens natur. När medborgaren tillåts/återerövrar initiativet uppnås egenmakt, SOU 1996: 177 Egenmakt: Att återerövra vardagen

Länk till: Demokrati genom civilt samhälle

Reflektioner kring Demokratiutredningens sanningspolitik, av Magnus Dahlstedt

Sanningen är en världslig skapelse.. .Varje samhälle har en bestämd sanningsregim, en egen ‘allmän sanningspolitik’… (Michel Foucault Power/Knowledge, s.131, e.ö.).

Så länge lösningarna konstrueras av “någon annan” blir medborgaren kontrollerad. Det ligger i sakens natur. När medborgaren tillåts/återerövrar initiativet uppnås egenmakt. (SOU 1996: 177 Egenmakt: Att återerövra vardagen, s. 89).

Medborgarna måste ges autonomi för att var för sig och i olika slag av gemensam självförvaltning i största möjliga utsträckning själva ordna sina liv. (SOU 2000:1 En uthållig demokrati!, s. 20).

Demokrati genom civilt samhälle?

Inledning

Under senare år har det så kallade ‘civila samhället’ blivit ett politiskt och

akademiskt modeord.

1 Att hänvisa till det civila samhället har också blivit

något av en patentlösning på en rad samhälleliga och demokratiska ‘problem’.

Man underförstår, mer eller mindre vagt, vad begreppet står för och vilken

funktion det civila samhället fyller. Men detta måste problematiseras i långt

högre grad än vad som idag är fallet.

En vanlig uppfattning är att civilsamhället bör ses som en autonom sfär genomsyrad

av dygder som gemenskap, närhet och förtrolighet. I den svenska

Demokratiutredningen, i fortsättningen förkortat till DU, finner vi en motsvarande

uppfattning. I slutbetänkandet

En uthållig demokrati! Politik och folkstyrelse

på 2000-talet

(SOU 2000: 1) understryks vikten av ett större fokus på

individuella initiativ och ansvarstagande med tydliga markeringar mot statlig

centralisering och paternalism samt ett förespråkande av överförande av ansvar

från stat till individ, lokalsamhälle och civilsamhälle. DUs plädering för

ett stärkt civilt samhälle kan betraktas som uttryck för en styrningsteknik, ‘styrning

genom gemenskap’, där medborgaren underförstås agera som ‘moralisk

varelse’ med specifika kontaktytor, nätverk och skyldigheter gentemot sin sociala

omgivning, om bara fältet lämnas öppet för det civila samhället som samhällssfär.

Här skall några kritiska reflektioner göras över denna DUs, vad man

med Michel Foucault kan beteckna som, ‘sanningspolitik’.

I ett socialkonstruktionistiskt perspektiv kan demokratiteorier, med Barbara

Cruikshanks ord, ‘i bästa fall betraktas som konstituerande diskurser som bi-

Statsvetenskaplig Tidskrift 2000, årg 103 nr 4 s 289-310

290 Magnus Dahlstedt

drar till att konsolidera vad som är möjligt att tänka, säga, göra och att vara

demokratiskt’ (Cruikshank, 1999: 2, e.ö.). Det finns, enligt detta perspektiv,

inte några givna och neutrala utgångspunkter att utgå från och därför kan man

heller inte betrakta politiska fenomen helt oberoende från någon neutral position

‘utifrån’. Anspråket på att vara placerad ‘utanför maktens spel’ är enligt

Judith Butler ‘måhända det mest försåtliga av maktens knep’ (Butler, 1992: 6,

e.ö.). Att plädera för en viss demokrati är, liksom att studera ‘politik’, samtidigt

att agera på ett fält av makt och dominans. Att skriva om politik är att skriva

politik. Studiet av politik är med nödvändighet också i sig en politisk verksamhet.

Följande kritiska reflektioner bygger på ett analytiskt perspektiv på civilt

samhälle som är influerat av såväl socialkonstruktionism som teoretiska perspektiv

hos Antonio Gramsci och Pierre Bourdieu, med en syn på civilt samhälle

som ett komplext och dynamiskt

kraftfält där en rad mekanismer för

maktutövning är lokaliserade. DU:s perspektiv på demokrati och civilsamhälle

måste diskuteras kritiskt, teoretiskt och politiskt. En plädering som går ut på

att statsmakten bör ‘dra sig tillbaka’ till förmån för det civila samhället öppnar

upp för en abdikation inför civilsamhälleliga dominans- och maktrelationer

där resursstarka grupper lätt tar för sig mer på resurssvaga gruppers bekostnad.

Demokratins vitalisering förutsätter reella maktförskjutningar i rådande maktordning

med dess ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt betingade ojämlikheter,

vilka genomsyrar också det civila samhällets sfär. I detta perspektiv

utgör DU, dess demokratisyn, konkreta förslag till åtgärder och ‘sanningspolitik’,

dessvärre, nog ingen framgångsväg för svensk demokrati.

Från samhällsstyrning till självreglering

Det har under åttio- och nittiotalen ägt rum en ideologisk (höger)förskjutning

av det politiska landskapet. Statsvetaren Francis Fukuyama (1992) talar om

‘historiens slut’ och ‘ideologiernas död’. Han menar att historien nått sin evolutionära

ändhållplats, det vill säga liberal demokrati på marknadsekonomisk

bas. Vi har sedan åttiotalet också bevittnat ett skifte av samhällsstyrning i

svensk demokrati (Boréus, 1994; Jacobsson, 1999; Ryner, 1999), från en huvudsakligen

statscentrerad regim, med fokus på ett statligt, samhälleligt ansvar,

till en regim med större fokus på individuella initiativ, ansvarstagande

och ‘partnerskap’ mellan å ena sidan det ‘offentliga’ och å andra sidan fria

medborgare, företag, organisationer, skolor och föräldrar (jfr Rose, 1999:

174).

Redan den svenska så kallade Maktutredningen (SOU 1990: 44) slog tidigt

an tonen genom att rikta skarp kritik mot diverse statliga ingripanden, samhällsplanering

och korporativa lösningar. I Lindbeck-kommissionens (SOU

1993: 16) förslag markerades under krisårens Sverige en öppen antistatlig och

antikorporativistisk hållning. Samhällelig styrning och organiserade intressen

måste, slogs det fast, avlägsnas från politikens finrum, eftersom de hämmar

konkurrens och effektivitet. Ett större inslag av pluralism och personligt ansvar

Demokrati genom civilt samhälle? 291

skulle, menade kommissionen, däremot gynna ekonomin och det svenska folkstyret.

Maktutredningens kritiska hållning till statliga ingripanden och korporativa

lösningar har tagits över av olika aktörer. Motsvarande politiska skifte följer

en logik inte helt olik den vi tidigare kunnat skönja i såväl USA som i Storbritannien.

Där har begrepp som ‘aktivt medborgarskap’ (Yuval-Davis, 1997)

och ‘den tredje sektorn’ initierats för att befrämja principer om frivillighet och

sj älvständighet gentemot principer om statligt kontroll och samhälleligt ansvar

(Rose, 1999). Gemenskap medborgare emellan har där tenderat att framställas

i moraliska termer, vilket samtidigt har gjort att medborgarskapets skyldigheter

särskilt har markerats (Fairclough, 1999). Ett skifte ‘från samhällsstyrning

till självreglering’ (Petersson, 1997: 103) är på väg att ske även i Sverige.

Under senare år har nämligen intresset för medborgarnas självbestämmande

och inflytande i samhällslivet ökat markant. Inte bara forskare utan också företrädare

för den politiska höger- och vänsterkanten har i allt högre grad uppmärksammat

frågor som rör medborgerligt inflytande och politisk förankring.

Denna perspektivförskjutning kan inte minst skönjas i den kritik som har riktats

mot en hårt driven jämlikhetspolitik, mot statsmaktens ‘passiviserande’ av

medborgarna och bristen på medborgerligt ansvar. Denna slags kritik framförs

inte längre enbart från högerpolitiskt håll, utan också från socialdemokratiskt

håll (jfr Ryner, 1999). Det tycks i Sverige ha uppstått ett nytt mönster av maktutövning,

en slags ‘decentralism’. Maktförhållandet förskjuts där allt mer från

centrum till periferi och intresset har blivit mer tydligt markerat för att ‘lyssna

på de röster som härstammar “underifrån”‘ (Petersson, 1997: 108). I

På medborgarnas

villkor,

Demokratiutvecklingskommitténs slutbetänkande, skriver

man, exempelvis, tidsenligt att’ [i] stället för att ställa frågan “Vad kan decentraliseras?”

vill vi ställa frågan “Vad kan

inte lösas lokalt?”. Detta innebär samma

sak som att vända ett organisationschema upp och ner (SOU 1996: 162

s. 81). Det talas allt oftare om att mer kraftfullt verka för medborgarens ‘makt

över det egna livet’, om nödvändigheten av lokal förankring, om ‘underifrånperspektiv’,

delaktighet, självständighet, ansvar, gemenskap, decentralisering,

brukarinflytande, dialog och om medborgerligt inflytande (Petersson,

1997;Dahlstedt, 1998).

Den idag förhärskande hållningen gentemot ‘den aktiva medborgaren’ och

dennes förhållande till ‘det offentliga’ synliggörs särskilt väl i

Egenmakt: Att

återerövra vardagen,

ett av Storstadskommitténs delbetänkanden. Där heter

det: ‘Så länge lösningarna konstrueras av “någon annan” blir medborgaren

kontrollerad. Det ligger i sakens natur. När medborgaren tillåts/återerövrar

initiativet uppnås egenmakt’ (SOU 1996: 177, s. 89). Inte minst de närmanden

som socialdemokratin på senare tid har gjort mot Tony Blair och hans ‘förnyelse’

av det brittiska Labour-partiet (Dahlstedt, 1999), antyder en sådan ideologisk

förskjutning i riktning mot ökat medborgerligt ansvar och minskade

statsinterventioner. Demokratiminister Britta Lejon (1999) betonar exempelvis

att det behövs ett ‘perspektivbyte inom demokratidebatten’ som i högre

grad ställer ‘medborgarens berättigade krav på mer makt över vardagen och

över politikens utformning i centrum’. En stark föreställning idag är dessutom

292 Magnus Dahlstedt

att medborgares delaktighet i demokratiska processer är en förutsättning för

‘social förnyelse’. ‘Utan de boendes aktiva medverkan kan vi bara åstadkomma

ytliga förändringar’, skriver den tidigare integrationsministern Ulrica Messing

i en debattartikel (2000). Detta tycks särskilt gälla så kallat ‘invandrartäta’

och i övrigt socialt ‘utsatta’ bostadsområden. Åtskilliga offentliga utredningar

betonar idag vikten av medborgerligt deltagande för att åstadkomma lokal utveckling

och för att bryta mot tendenser till segregation och marginalisering.

Därmed konvergerar flera idag tongivande politiska diskurser i sin syn på deltagande,

inflytande och demokrati, inte minst den kommunalpolitiska, den

storstadspolitiska och den integrationspolitiska (Dahlstedt 1998).

Styrning genom moral

Dessa politiska försök till att uppmuntra till mobilisering ‘underifrån’ och därmed

få medborgarna att ta sitt ansvar som medborgare kan, utifrån ett teoretiskt

perspektiv inspirerat av Michel Foucault, betraktas som en konstruktion av

bestämda ‘politiska subjekt’. De kan förstås som en specifik uppsättning av

strategier för maktutövande med uppgift att styra medborgarna genom moral,

genom att stärka deras individuella autonomi och delaktighet. Här presenteras

kort vad ett sådant teoretiskt perspektiv kan innebära för frågor om demokrati,

mobilisering och civilt samhälle.

Michel Foucault analyserade förhållanden mellan makt och kunskap och

beskrev hur disciplinering och kontroll har ägt rum vid olika historiska skeden.

Tudelningar mellan

normalitet och avvikelse, och följaktligen också kategorier

som ‘galenskap’, ‘sexualitet’ och ‘kriminalitet’, måste, enligt honom, betraktas

som sociala konstruktioner, ständigt skiftande efter historiska förutsättningar

och institutionella ramar (Foucault, 1980a/b/87). Dessa kategorier bildar,

menade han, de ramar inom vilka det under en viss epok är ‘möjligt att

tänka och tala’. De ingår i den tidens

regimes of truth (Foucault, 1980b). Utgångspunkten

är alltså att det som ‘finns’ i något avseende är diskursivt konstruerat.

2

‘Tingen eller fenomenen är inte i besittning av en given betydelse,

knappast heller av en ursprunglig och förutbestämd mening, utan är oavbrutet

utsatta för omtolkningar och omkodningar i kraft av olika vetenskapliga val av

begrepp, teorier och föreställningar’ (Hultqvist & Petersson, 1995: 27).

I sina sista arbeten talade Foucault i termer av politiska teknologier och rationaliteter

(Foucault, 1991). Utgångspunkten var då att skilda

regimes of truth


ingår i mer omfattande politiska projekt, en slags ‘anatomisk politik för människokroppen’

(Foucault, 1980a: 177). Siktet är i dessa politiska projekt inställt

på att styra samhället genom att forma medborgarnas sinnen och kroppar, att i

grunden skapa ‘nyttiga individer’ (Foucault, 1987: 246). Detta slags projekt

fångade Foucault (1991) i begreppet

governmentality. Begreppet består av termerna


govern —

att styra — och av mentality — föreställningar eller mentalitet.

Med denna konstellation ville han sätta fokus på hur makten griper in i våra

sinnen och kroppar, hur den gestaltar det vi tänker och gör. Samhällsstyrning

och praktiker av under- och överordning äger rum, menade Foucault, genom

Demokrati genom civilt samhälle? 293

medborgarna och deras egna identiteter. Den upprättar dikotomier och tudelningar,

konstruerar objekt och formar medborgarnas kroppar. Enligt Nikolas

Rose är därför våra specifika’ föreställningar om oss sj älva som bestämda personer.

. .produkten av en uppsättning mänskliga teknologier som har sätten att

vara som sitt objekt’ (Rose, 1996: 132, e.ö.).

Styrning är däremot varken systematisk eller centrerad i vissa strategiska

punkter, till exempel i avskärmade ‘statsapparater’, vilket tidigare, mer traditionella

perspektiv på stat, politik och makt låtit påskina (Pringle & Watson,

1992). De är snarare diffust spridda i samhället, praktiserade av och genom löst

sammansatta nätverk eller organisationer, av yrkesutövare, och den sprids inte

minst enskilda medborgare emellan (Foucault, 1987).

Flera teoretiker hävdar i denna foucauldianska anda att försök till att beskriva

och att uppmuntra till mobilisering ‘underifrån’, ett stärkt ‘civilsamhälle’ och

ökad lokal delaktighet, i sig kan ses som en konstruktion av bestämda enheter

och ‘politiska subjekt’. Den form av samhällsstyming som sätter individens

frihet och medborgerlig delaktighet i fokus förutsätter nämligen, betonar Petersson,

‘en aktiv referent, som ser sig själv som “mobiliseringsbar” och som

utan motstånd sätter sig själv i centrum’ (Petersson, 1997: 92).

Den idag allt mer framträdande diskussionen om betydelsen av ett stärkt

civilsamhälle kan därför analyseras som en särskild

regime of truth eller, som

Rose (1999) uttrycker det, som en slags ‘styrning genom gemenskap’. Denna

styrning verkar, menar Rose, via praktiker som konstruerar och samtidigt styr

enskilda medborgare inom bestämda moraliska gemenskaper. Medborgaren

framställs genom denna styrning som en ‘moralisk varelse’, med specifika

kontaktytor, nätverk och skyldigheter gentemot sin sociala omgivning.

I liberala demokratier kan vi med andra ord tala om förekomsten av en bestämd

uppsättning medborgarskapsteknologier. De politiska rationaliteter

som där råder går i allt väsentligt ut på att styra medborgarna genom att stärka

deras individuella autonomi och delaktighet. Den har i någon mening siktet

inställt på att ‘hjälpa folk att hjälpa sig själva’ (Cruikshank, 1999: 4, e.ö.). I

denna liberala form av styrningsrationalitet är därför, understryker Rose, ‘förpliktelsen

att fostra de självorganiserande marknadskrafterna, medborgarna

och det civila samhället, vilka… [betraktas] som naturliga sfärer med egna karakteristika

och vars välbefinnande den goda politiska styrningen [skall] tillgodose’

(Rose, 1995:49).

De sätt på vilka medborgaren där karakteriseras diskursi vt formerar automatiskt

ett särskilt medborgarskaps/^/ea/. Det gör samtidigt att ‘diskurser om demokratiskt

medborgarskap formar de sätt på vilka det är möjligt att vara medborgare…’

(Cruikshank, 1999: 24, e.ö.). Detta innebär, således, att makten

över medborgarna ingalunda upphävs, oavsett vilka former av självstyre och

frihet som föreslås inom det så kallade civilsamhället (Burchell, 1991: 145).

Välmenande politiska ambitioner att mobilisera och engagera medborgare till

att ‘ta sitt ansvar’ och bli delaktiga i samhällslivet, denna ‘the will to empower’,

kan också den ses som en del av maktens teknologier. Den söker, närmare

bestämt, lösningar på diverse samhälleliga ‘problem’ genom att styra medbor

294

Magnus Dahlstedt

garens vardagsliv på nya sätt, snarare än att en gång för alla ‘frigöra’ medborgaren

från den förtryckande maktens grepp (Cruikshank, 1999: 123).

Rose hävdar att e n ‘ styrning genom gemenskap’ i någon mening’ rättfärdigar

sig själv med hänvisning till något naturligt, etablerat, uppenbart, obestridligt:

arbetsdygder, familjens betydelse, behovet av individuellt ansvar…’ (Rose,

1999: 192, e.ö.). En viktig anledning till att diskurser om civilsamhället och

dess moraliska gemenskaper fungerar och låter sig appliceras i en rad olika

sammanhang skulle därmed vara just att civilsamhället i sig självt förefaller

vara en naturlig och självklar social ordning.

I dagens ideologiska kontext, där det allt mer talas om nödvändigheten av

lokal förankring, ‘underifrånperspektiv’, delaktighet, självständighet, ansvar,

gemenskap, decentralisering, brukarinflytande och dialog, har dessutom diskussionen

kring civilsamhället och dess förhållande till statsmakten blivit allt

hetare. Såväl svenska som internationella försök att begreppsliggöra ett tänkt

civilt samhälle har, tämligen oreflekterat, tenderat att essensialisera och konstruera’naturliga’,

‘civilsamhälleliga’ gemenskaper och nätverk. Idet följande

skall några konkreta exempel på en sådan tendens ges.

Diskurser om civilt samhälle

Det finns idag flera, parallella diskurser om civilt samhälle. En tudelning som

förenar flera av dessa diskurser är däremot den som vanligen görs mellan de

olika ‘sfärerna’ stat, marknad och civilsamhälle. Var och en av dessa sfärer har,

föreställer man sig, sin bestämda särprägel, sina specifika essenser. Civilsamhället

framställs i många sammanhang som en autonom sfär där frihet, frivillighet

och fredlighet utgör ‘naturliga’ drag. Charles Westin (1999), exempelvis,

betraktar enligt denna tankelogik ‘[brottsligheten med rasistiska förtecken’

som ett ‘allvarligt och växande hot mot det civila samhället’. En tämligen

typisk karakterisering av civilsamhället kan så se ut på detta sätt: ‘Ett starkt

civilsamhälle är synonymt med konsensus och utvecklad emotionell gemenskap,

knuten kring täta nätverk av interpersonella lojaliteter, förpliktelser, solidariteter’

(Sztompka, 1998: 193, e.ö.). I en annan typisk formulering ges

följande beskrivning av civilsamhället: ‘Ett civilt samhälle är ett samhälle med

medborgare som har rättigheter, som accepterar plikter och uppför sig på ett

hövligt och civiliserat sätt gentemot varandra’ (Dahrendorf, 1999: 106).

Jean Comaroff och John L. Comaroff (2000) har framfört tanken att idén om

civilsamhället kan förstås som del av den specifika ‘nyliberala kultur’ som

tagit form i eran av global kapitalism. I den omvandling som idag sker av allt

från produktion, arbete och teknologi till nationalstat, familj, identitet och gemenskap

(Castells, 1998), erbjuder idén om civilsamhället en bekväm tankeram.

Styrkan hos denna idé, att den i tider av osäkerhet och snabb förändring

tycks erbjuda en ‘meningsfull tillvaro’, förstärks dessutom, menar Comaroff

och Comaroff (2000), ju mindre substans den har. Civilsamhället tycks då

erbjuda en lösning för alla politiska läger, på alla upptänkliga, upplevda ‘problem’,

även om begreppet har fått en tydligt antistatlig prägel.

Demokrati genom civilt samhälle? 295

Civilsamhället konfronteras vanligen mot statsmakten. Enligt en många

gånger implicit, normativ föreställning bör civilsamhället begränsa och

ta över


bestämda statliga funktioner. Ernest Gellner (1994) väljer till och med att definiera

civilsamhället som den sfär av organisationer som balanserar statsmaktens

maktutövande. I den normativa dimensionen av diskursen om civilsamhället

kopplas civilsamhället

per definition samman med demokrati i dess liberala

tappning. Ett stärkt civilsamhälle antas här gå hand i hand med en ‘fungerande

demokrati’ (Putnam, 1996). När medborgare engagerar sig i gemensamma

angelägenheter skapar de, sådan är tanken, successivt tolerans, förståelse

och ömsesidighet. Deltagande i civilsamhälleliga nätverk har i sig, menar

Robert D. Putnam, en slags ‘civiliserande’ inverkan (Putnam, 1996/2000).

Deltagandet skapar så det Putnam kallar ‘socialt kapital’, vilket ‘närmast syfta[

r] på de strukturer som genom nätverk, normer och social tillit underlättar

människors samarbete för att uppnå ömsesidigt utbyte’ (Putnam, 1995: 18).

Eftersom civilsamhälle och socialt kapital därmed betraktas som den liberala

demokratins undervegetation antas denna fria sfär många gånger vara en nyckel

till demokratisering av stater i övergång från krig och diktatur, som en slags

‘buffertzon’ mot en ond och odemokratisk statsmakt (Van Rooy & Robinson,

1998).

En annan i detta sammanhang vanlig föreställning är att välfärdsstaten skulle

ha trängt undan tidigare existerande, ‘naturliga’ gemenskaper och civilsamhälleliga

nätverk. Enligt ett kommunitärt perspektiv har det nämligen existerat ett

‘naturligt’ medborgarskap, där medborgare i lokala ‘småsamhällen’ har vägletts

av gemensamma dygder och ett ‘gemensamt bästa’. Idag återstår däremot,

hävdas det, blott en blek skugga av denna autentiska sociala ordning (Arvidsson

& Berntson, 1980; Arvidsson,

et al. 1994). Argumentet om ett stärkt civilsamhälle

handlar därmed om att återuppväcka en slumrande och autentisk frihet.

Till de i Sverige starkaste förespråkarna för tanken på ett stärkt civilsamhälle

hör Hans L. Zetterberg (1995), Thomas Giir ( 1995), Håkan Arvidsson, Lennart

Berntson och Lars Dencik (1994), samtliga debattörer och forskare knutna till

moderaterna och näringslivets

think tank Timbro. Det är här talande att Zetterberg

ledde den moderata framtidsgrupp som 1990 gav ut idéskriften

Idéerför

vårframtid

(Moderata Samlingspartiet, 1990), där idén om civilsamhället blev

centralt när det gällde att distansera sig från välfärdsstaten och ‘politisera’ det

omgivande samhället. Där fastslogs bland annat att ‘det viktigaste sociala ansvaret

åvilar det så kallade civila samhällets frivilliga gruppbildningar’ (s. 54).

I socialistisk tanketradition har civilsamhället traditionellt betraktats som

tudelat av konflikter, inte minst längs klass- och könsgränser. En skarp kritik

har här varit att talet om civilsamhället som en samling nätverk av gemenskap

och engagemang tenderar att överskugga dessa verkliga, och inte sällan skarpa,

konflikter som genomsyrar civilsamhället (Foley & Edwards, 1996). Teoretiker

har särskilt betonat den negativa inverkan som marknadens ojämlika relationsmönster

har på relationer inom civilsamhället. Distinktionen mellan stat

och civilsamhälle har dock även i socialistisk tanketradition riktat ett särskilt

fokus på faran av statliga former av maktkoncentration och förtryck (Wood,

296 Magnus Dahlstedt

1995). Vissa debattörer har dock dragit slutsatsen att civilsamhället blott är ett

retoriskt grepp, som används av olika högerkrafter med ambition att rusta ner

välfärd, öka ojämlikhet och omöjliggöra demokratiskt ansvarsutkrävande

(Greider, 1998). I Anthony Giddens

Tredje vägen ( 1999), en programskrift för

‘förnyelsen av socialdemokratin’, fastslås däremot följande:

Det civila samhällets tillbakagång är reell och klart urskiljbar inom många sektorer

av det moderna samhället, inte bara ett påhitt av konservativa politiker. Den

kan urskiljas i den urgröpning av solidaritetskänslan som är uppenbar i vissa lokala

samhällen och urbana grannskapsgemenskaper, i den höga brottsligheten och

i upplösningen av äktenskap och familjer (Giddens, 1999: 88).

Detta sätt att beskriva moraliskt förfall i ‘lokala samhällen’ och en påstådd

‘urgröpning’ av gemensamma, medborgerliga dygder, liknar i allt väsentligt

den slags kommunitära ansats som ovan skisserades. Jiirgen Habermas (1987)

menar, i ungefär samma anda, att det har ägt rum en vad han kallar ‘kolonisering

av livsvärlden’ som en naturlig ordning av dialog och samförstånd. Den

har, som han ser det, allt mer underordnats av marknadens och statens maktsfärer.

I Habermas’ mening består den civilsamhälleliga sfären av de nätverk

av organisationer som artikulerar problemlösande diskurser på den offentliga

dagordningen. Dessa diskurser har, föreställer han sig, en egalitär utformning

(Habermas, 1996).

I åtskilliga socialistiskt orienterade perspektiv har oppositionen mot det

kommunistiska centralstyret i Östeuropa tjänat som såväl en modell som en

viktig inspirationskälla för argumentet om ett stärkt civilsamhälle. Tanken på

att den allsmäktiga kommunistiska statsmakten skulle bekämpas har, mer eller

mindre oreflekterat, överförts på situationen i liberala demokratier. Statsmakten

skall således även där hålla sig borta från det den inte har med att göra,

nämligen det som hör civilsamhället till (Keane, 1988). Ett grundläggande

antagande är i detta sammanhang att den enskilde individens frihet och välfärd

tjänas bäst av att så många av samhällets frågor som möjligt,

defacto handhas

av frivilliga och självstyrande organisationer. Olika samhällsgrupper skall tilllåtas

bygga ‘sina egna sociala världar’ inom civilsamhällets ramar, bortom

statsmakten (Hirst, 1994: 13,e.ö.).

Trots skiljaktigheter mellan olika diskurser om civilt samhälle finns det ändå

vissa drag som förenar dem. Civilsamhället föreställs vanligen som en särskild

samhällssfär, med vissa ‘naturliga’ logiker och karaktärsdrag, bland andra dialog,

engagemang, frivillighet och samförstånd. I den mån det talas om avvikelser

från dialog och samförstånd tenderar de att betraktas som avsteg från en

‘normal’ social ordning. Det paradoxala i denna slags ‘dygdens politik’ består

dock, konstaterar Rose, av att det som är tänkt att väga upp mot ‘det offentliga’,

det vill säga civilsamhälleliga gemenskaper och deras moraliska och politiska

subjekt, i grunden måste etableras genom diverse offentliga insatser (Rose,

1999: 170).

Gemensamt för åtskilliga ansatser är dessutom en tanke om att det finns

gränser mellan de olika sfärerna som helst inte bör korsas. Däremot bör civilsamhället,

enligt en dominerande normativ föreställning, stärkas gentemot en

centraliserad och disciplinär statsmakt. Den tudelning mellan stat och civil

Demokrati

genom civilt samhälle? 297

samhälle samt den begränsade statsmakt som bildar startpunkt för liberaldemokratisk

teori, tycks också tjäna som utgångspunkt för ansatser som verkar i

en socialistisk tanketradition (Baker, 1998). På så sätt riskerar kapitalismen,

även där, att reduceras till en särskild sfär i samhället, nämligen till marknaden.

I övriga sfärer är däremot lika villkor, frihet och demokrati rådande principer

(Wood, 1995).

En sådan, definitiv koppling mellan civilsamhälle och demokrati är högst

problematisk. Jeffrey Alexander är en av de som noterar att ‘det finns ingen

diskurs om civilsamhället som inte delar in världen i de som förtjänar och de

som inte förtjänar att inkluderas’ (Alexander, 1998: 98, e.ö.). I denna diskurs

definierar vi, ‘de goda’, alltså oss själva gentemot de Andra, ‘de onda’. Den

diskurs som kopplar samman civilt samhälle med demokrati tjänar därmed

som grund för utestängning och/eller disciplinering samt assimilering av de

som, av någon anledning, har definierats som inhumana, ociviliserade och odemokratiska.

Denna det civila samhällets logik av inklusion genom utestängning

beskriver Alexander i följande ordalag:

Demokratidiskursen postulerar, således, följande egenskaper som självklara: aktivitet,

autonomi, rationalitet, förnuft, lugn, kontroll, realism och sundhet. (…)

Om aktörer är passiva och beroende, irrationella och hysteriska, hetsiga, passionerade,

orealistiska, eller galna, kan de inte erbjudas demokratins frihet (Alexander,

1998: 99, e.ö.).

Eftersom diskurser om det civila samhället vanligen framställer gemensamma

dygder, normer och delaktighet som dess bärande karaktärsdrag, normaliseras

dessa värden samtidigt som exempelvis de passiva eller icke-deltagande positioneras

som avvikande och icke-skolade i demokratiskt tänkande (Keränen,

1998). Tanken på enhetliga och sammanhängande normer är, har det dessutom

visat sig, särskilt problematisk med avseende på mångkulturalism och etniska

relationer (Young, 2000). Eftersom dessa normer fungerar normaliserande

tenderar de att stigmatisera särskilda etniska, kulturella och religiösa tillhörigheter

och att definiera dessa delar av befolkningen som definitiva Främlingar.

Ironin hos diskursen om civilsamhället är därför, poängterar Alexander

( 1998), att diskursen om förtryck ligger implicit i själva diskursen om frihet.

Civilsamhälle och delaktighet i Demokratiutredningen

Sedan slutet av nittiotalet har allt fler debattörer bekymrat talat om ‘demokratins

kris’. 1997 konstaterade exempelvis den politiske journalisten Björn Elmbrant

(1997) att ‘demokratin har kommit lite på mellis’. Han föreslog då den

sittande (s)-regeringen att tillsätta en särskild demokratiberedning med ansvar

för att utreda tillståndet i den svenska demokratin och att föreslå åtgärder för

att hantera det demokratiska underskott som han då tyckte sig kunna lokalisera.

Bilden av de allt större ‘problemen’ i svensk demokrati skisserades på följande

sätt i en debattartikel författad av bland andra Bengt Göransson (s), DUs ordförande:

298 Magnus Dahlstedt

DEMOKRATIN H A R FIENDER.

Den har också många vänner som inte ser

hoten. Valdeltagandet minskar. Partierna tappar medlemmar. Allt färre är beredda

att ta på sig politiska och fackliga uppdrag. Odemokratiska organisationer framträder

öppet. Våldet och hoten blir allt grövre. Klassklyftorna och segregationen

i det svenska samhället har ökat (Arbestål,

et al. 2000).

I september 1997 valde regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté för

att, som det formulerades i direktivet, ‘belysa de nya förutsättningar, problem

och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000-talet’ (Dir. 1997:

101). Den uppsättning av volymer som DU kom att producera spänner över ett

brett fält av demokratirelaterade frågor, däribland politiska utmaningar som

globalisering, lobbning, EU-integration, civilt samhälle, IT och medialisering,

samt frågor om politisk representation och valdeltagande. När det gäller DU

konstruerar den i sitt slutbetänkande,

En uthållig demokrati! Politik och folkstyrelse

på 2000-talet

(SOU 2000: 1), en särskild bild av den ‘demokratiska

medborgaren’, av det civila samhällets verkliga karaktärsdrag samt av de relationer

som civilsamhället skall ha till det ‘offentliga’. Denna bild speglar pågående

skifte från samhällsstyrning till självreglering, från en statscentrerad

regim, med fokus på statligt, samhälleligt ansvar, till en regim med större fokus

på individuella initiativ och ansvarstagande. Slutbetänkandet tillmäter civilsamhället

en demokratisk essens

per se, vilket inte minst syns av det faktum

att den tillägnade frågan om det civila samhället tre särskilda skrifter: forskarvolymen

Civilsamhället

(SOU 1999: 84) samt de båda småskrifterna Etik och

demokratisk statskonst

(SOU 1999: 13) och Civilsamhället som demokratins

arena(SO\l

1999:112). IskiiftenEtikochdemokratiskstatskonst (SOU 1999:

13) lyfter Hans L. Zetterberg fram civilsamhället som den sfär i samhället som

specifikt är genomsyrad av ‘moral, sanning, skönhet och det gudomliga i tillvaron’

. I denna skrift tänker han sig att civilsamhället karakteriseras av följande

medborgerliga dygder och moraliska principer: ‘Var sällskaplig’, ‘dra dig

inte undan’, ‘ta ansvar för de dina’, ‘älska dina närmaste som dig själv’, ‘utveckla

dig själv, utveckla andra’, ‘hedra dina föräldrar’, ‘ljug inte’, ‘stjäl inte’

samt ‘döda inte’.

Även om Zetterbergs skrift inte omedelbart kan sägas representera utredningens

officiella hållning genomsyrar dess förhållningssätt ändå i stora drag

det perspektiv som slutbetänkandet linjerar, såväl på demokrati som på civilsamhälle.

En basal utgångspunkt i slutbetänkandet är framför allt att demokrati

måste förstås som en specifik ‘moralisk’ ordning. Robert D. Putnam (1996)

och hans tankar om socialt kapital och medborgaranda tjänar i detta sammanhang

som en särskilt central utgångspunkt. I en nyckelpassage fastslår utredningen

exempelvis att ‘ett demokratiskt styrelseskick förutsätter att en medborgaranda

av ömsesidig respekt och tillit hålls vid liv i familjen, på arbetsplatserna,

i förskola och skola, i civilsamhället och naturligtvis också i politiken’

(SOU2000: l , s . 15).

I en annan passage, där resonemanget är märkbart kommunitärt präglat, positionerar

sig utredningen gentemot en tolkning av demokrati i utpräglat individualistiska

termer: ‘Du bör alltid handla så att den sociala gemenskapens

bästa skyddas och främjas’ (s. 19). En läsning av DU aktualiserar vad Rose

Demokrati genom civilt samhälle? 299

( 1999) har pekat på som det paradoxala hos ‘dygdens politik’, nämligen att det

som är tänkt att väga upp ‘det offentliga’, det vill säga civilsamhälleliga gemenskaper

och deras moraliska subjekt, i grunden måste etableras genom diverse

offentliga insatser. I en beskrivning av det ‘demokratiska sinnelaget’

pekar man samtidigt på det komplexa förhållandet mellan dygder och medvetna

politiska åtgärder. ‘Demokrati är den livsstil, den livsform eller det sinnelag

som både utgör en förutsättning och är ett resultat av det medvetet utformade

och levande styrelsesättet’ (SOU 2000: 1, s. 33). A ena sidan är en specifik

‘livsform’, enligt utredningen, en förutsättning för demokrati, men å andra

sidan är denna ‘livsform’ resultatet av medvetna politiska insatser.

Liksom bland andra Robert D. Putnam (1996), vidhåller DU att medborgares

deltagande i civilsamhälleliga nätverk har en slags ‘civiliserande’ inverkan på

de enskilda medborgarna. När de engagerar sig i gemensamma angelägenheter

skapar de, sådan är tanken, successivt tolerans, förståelse och ömsesidighet. I

de avsnitt där DU tydliggör sitt teoretiska perspektiv på denna deltagandets

‘moraliska dynamik’ kan vi särskilt iaktta hur medborgarna konstrueras som

speciella ‘moraliska subjekt’. Utredningen karakteriserar i dessa avsnitt demokratins

minsta och mest centrala beståndsdel, ‘ den aktiva medborgaren’. I samma

diskursiva handvändning konstrueras däremot också

baksidan av denna

demokratins minsta och mest centrala beståndsdel, ‘den passiva medborgaren’,

snarast som en slags demokratisk defekt eller en belastning (se Rothstein,

2000).

Genom att delta utvecklar medborgarna fundamentala kvaliteter i samhället. Ömsesidigt

respekterande medborgare genererar ett stort humant och socialt kapital

som alla sfärer i samhället har glädje och nytta av. Den som inte får motsvarande

träning i att skapa tillit genom att vara tolerant mot oliktänkande, går miste om

skolning och förädling av sina mer primitiva instinkter. Den som övar sig i samarbete,

kritik och tolerans blir en tillgång för både sig själv och samhället, för såväl

den privata som den offentliga sfären (SOU 2000: 1, s. 33).

I denna sekvens möter vi den distinktion som Alexander ( 1998) diskuterat, den

mellan vi, ‘demokraterna’, och de Andra, de som ännu inte skolats i demokratiskt

tänkande. Här formulerar utredningen en vad som skulle kunna kallas

demokratins anatomi. Den föreskriver ett specifikt medborgarskapsideal, ett

särskilt sätt att vara och bete sig som ‘demokratisk medborgare’. Utredningens

uppfattning är, följaktligen, att ‘den svenska folkstyrelsen fortsatt ska sträva

efter ett högt valdeltagande’ (SOU 2000: 1, s. 178). Ordvalet, att deltagandet

‘skolar’ och ‘förädlar’ medborgarens ‘primitiva instinkter’, för närmast tankarna

till uppfostringsidealet hos 1700-talsfilosofen Jean Jacques Rousseau

eller till Foucault, när han skriver om teknologier för självreglering eller om

disciplinering av medborgarna. Utredningens sätt att förhålla sig till ett demokratiskt

medborgarskapsideal kan nämligen, i någon mening, ses som ett sätt

att konstruera och disciplinera medborgarna till att bli del av kategorin ‘vi

demokrater’, precis såsom Foucault tänker sig:

Disciplinen fungerar mer och mer som en teknik för att framställa nyttiga individer.

[…] Vårt samhälle är inte skådespelets samhälle utan övervakningens; under

bildernas yta pågår en djupgående påverkan av kropparna; bakom den väldiga

abstraktion som utbytena utgör, fortskrider en minutiös och konkret dressyr av de

300

Magnus Dahlstedt


nyttiga krafterna.. .individen fabriceras omsorgsfullt, i enlighet med en hel krafternas

och kropparnas taktik (Foucault, 1987: 246/253).

Det noteras visserligen på olika ställen i utredningen att tilltagande icke-deltagande,

i bland annat val och politiska partier, kan vara ett uttryck för utbredd

politikerskepticism och ett öppet motstånd. Men icke-deltagandet görs även i

andra sammanhang problematiskt i sig (se Rothstein, 2000). I en passage beskrivs

det sjunkande valdeltagandet som ett fundamentalt demokratiskt problem.

‘Med ett fortsatt sjunkande valdeltagande finns risk för att legitimiteten i

det offentliga beslutsfattandet sjunker och att välfärdsstatens förankring inte

längre framgångsrikt kan upprätthållas’ (SOU 2000: 1, s. 178). DU:s allmänna

hållning i frågan om deltagande tydliggörs särskilt i en intervju med DU-ordföranden

Bengt Göransson. Där bemöter han på den kritik som framförts mot

utredningen och då särskilt att den inte tar hänsyn till de som inte deltar:

De säger att vi inte tar hänsyn till dem som inte vill delta — och att de som hellre

vill spela bowling eller inte har någon förmåga att delta därmed inte får något

inflytande. Då svarar jag:

Ja, vi premierar de aktiva. Det gör vi i förvissningen att

aktiva människor alltid drar andra med sig (SSR-tidningen, 14/2000: 8).

Tomas Hammar har, bland andra, poängterat att svensk ‘politisk kultur’ sedan

länge har kännetecknats av starka normer om att valdeltagande är en medborgerlig

skyldighet, rent av en plikt. Det har därför, menar han, utvecklats ett

starkt’grupptryck’ kringjust valdeltagandet (SOU 1984: 12). Även i DU hänvisas

det till detta slags ‘grupptryck’. I diskussionen om den betydelsen som

medborgerligt deltagande sägs ha för en fungerande demokrati skriver utredningen:

‘Ett motiv för att rösta är otvivelaktigt att medborgare upplever att

deltagandet är en plikt eller skyldighet—ytterst en handling som är nödvändig

för att demokratin ska kunna fungera’. Vidare inflikas det: ‘Denna norm är en

del av den politiska kulturen i ett samhälle och förs idealt sett vidare från en

generation till en annan’ (SOU 2000: 1, s. 179).

Vad både Hammar och DU berör är en specifik demokratisk stymingsrationalitet

kopplad till en serie politiska teknologier med ambitionen att styra samhället

genom medborgarna och deras mentaliteter (jfr Rose, 1999). De normer

som betonar vikten av att delta och därmed göra sin plikt som medborgare har,

genom olika ‘subtila tvångsmetoder’ (Foucault, 1987: 244), i allt väsentligt

fungerat som en slags teknologier för självreglering eller, som Foucault så

träffande har uttryckt det, som en ‘teknik för att framställa nyttiga individer’

(s. 246). Med ‘nyttig’ avses i detta sammanhang en samhällsmedborgare som

är politiskt delaktig. DU pekar samtidigt på att dessa ‘demokratiska’ normer

allt mer är på väg att luckras upp i dagens samhälle vilket, skriver man, delvis

skulle kunna förklara den så påtagliga trenden av sjunkande valdeltagande.

‘När…röstningsnormen försvagas försämras allvarligt förutsättningarna för

valdeltagandet’ (SOU 2000: l , s . 182).

Ett annat genomgående tema i slutbetänkandet är tanken om att civilsamhället

bör stärkas gentemot en allt för centraliserad och disciplinär välfärdsstat.

Statsmakten bör hålla sig borta från det den inte har med att göra, nämligen det

som underförstås höra till civilsamhället. Utredningen drar således upp nya

Demokrati genom civilt samhälle? 301

gränser för ansvar i de olika sfärerna stat och civilt samhälle. Ett implicit,

normativt antagande är i detta sammanhang att den enskilde individens frihet

tjänas bäst av att så många av samhällets frågor som möjligt handhas av frivilliga

och självstyrande sammanslutningar och organisationer. I en kommentar

fastslår DU följande.

Medborgarna måste ges autonomi för att var för sig och i olika slag av gemensam

självförvaltning i största möjliga utsträckning själva ordna sina liv. Den offentliga

maktutövningen får inte klä av medborgarna denna vilja att ha kontroll över och

ta ansvar för sina liv. Oavsiktligt kan detta dessvärre bli följden om stat och kommun

övertar, inlemmar eller alltför okänsligt försöker styra verksamheter som

medborgare själva initierar eller organiserar (SOU 2000: 1, s. 20).

Stat och civilt samhälle framställs i denna kommentar snarast som varandras

motsatser. Medan det civila samhället porträtteras som en specifik frizon,

framställs staten, på samma sätt, som en avskärmad enhet i sig. Det framgår av

citatet klart att statsmakten, enligt DU:s uppfattning, inom denna sfär helst inte

bör inkräkta på medborgarnas egna angelägenheter. DU drar här upp en gräns,

om än implicit, mellan ‘politik’ och ‘icke-politik’, en vanlig retorisk strategi

hos diverse hegemoniska projekt. Den antistatliga hållning som präglar resonemanget

avslöjas inte minst av utredningens särskilda ordval för att beteckna

stat respektive civilsamhälle. I kommentaren ovan beskrivs staten i entydigt

negativa ordalag. Det fastslås bland annat: Staten ‘får inte klä av’ medborgarna

sitt ansvar. Det konstateras vidare att staten idag ‘övertar’ och ‘inlemmar’ samt

att den ‘okänsligt’ tenderar att ‘styra’ diverse medborgerliga initiativ. Civilsamhället

benämns däremot i samma avsnitt som den sfär där ‘självförvaltning’

och ‘vilja att ha kontroll över och ta ansvar’ bör vara genomgående drag.

Utredningen markerar dessutom tydligt att denna sfär ‘måste’, som man uttrycker

det, ‘ges autonomi’ och att medborgarna ‘i största möjliga utsträckning’

skall lämnas ifred för att ‘själva ordna sina liv’.

Samma typ av tankefigur återkommer i flera olika sammanhang. I ett principiellt

ställningstagande till den ideala relationen mellan stat och individ, konstruerar

utredningen, direkt i anslutning till föregående kommentar, en given

kärna hos vad som skulle kunna kallas det ‘demokratiska subjektet’.

Man kan aldrig befria människan från hennes självansvar. Varje människa måste

känna ansvar för fler än sig själv. I princip måste därför varje tecken på att medborgare

själva vill ta ansvar hälsas positivt. Varje tecken på att den offentliga

makten önskar kontrollera det civila samhället måste bedömas kritiskt (s. 20).

Den enskilde individens ‘ sanna natur’, såsom den här konstrueras, består således

av en medborgerlig strävan efter, som det heter, ‘självansvar’. ‘Varje människa

måste känna ansvar’ och detta ansvar ‘kan aldrig’ inskränkas. Den enskilde

medborgaren, snarare än kollektivet eller samhället, ställs i politikens

centrum. Medborgaren står däremot aldrig, såsom i ett nyliberalt utopia, isolerad

från andra, utan denne är alltid knuten till en bestämd moralisk gemenskap.

Ett fritt civilsamhälle och enskilda medborgares fria initiativkraft framställs

här som demokratiskt självändamål. Därför måste ‘varje tecken’ på att ‘ta ansvar’

följaktligen ‘hälsas positivt’. Statsmakten beskrivs, återigen, i starkt markerade

och negativt laddade ordalag. Det klargörs att ‘varje tecken’, från sta302

Magnus Dahlstedt

tens sida, till att ‘kontrollera’ civilsamhället ‘måste bedömas kritiskt’. Det ‘offentliga’

får, därmed, ingalunda gripa in. Detta sätt att framställa statliga insatser

på har tydliga paralleller till både en kommunitär kritik och den kritik som

bland andra Habermas har riktat mot statens ‘kolonisering’ av civilsamhälleliga

gemenskaper. Denna statskritiska hållning lyser inte minst igenom när

man i en kort exposé över utvecklingen av den svenska välfärdsstaten konstaterar:

‘nyttan sattes framför friheten’ (s. 31).

I ett annat sammanhang fastslår DU att ‘det är värdefullt att skapa förtroendefulla

relationer mellan samhällets viktiga sfärer’ (s. 44), det vill säga mellan

statsmakt, marknad, civilsamhälle och familj (s. 34). Var och en av dessa sfärer

har, poängterar utredningen, sina egna logiker, ‘dygder’ eller, om man så vill,

bestämda värden. Återigen drar DU här upp en definitiv gräns mellan ‘politik’

och ‘icke-politik’. Dessa sfärer kringgärdas nämligen av bestämda ‘gränser’

som staten måste respektera: T ett alltmer sammanflätat system måste de politiska

ledarna respektera vissa gränser för att inte ödelägga de dygder och den

dynamik av t.ex. empati, kreativitet och risktagande som andra system har att

utveckla’ (s. 44). Enligt en sådan uppfattning har alltså olika samhällssfärer

sina egna, bestämda funktioner. Civilsamhället tycks här, tillsammans med

familjen, ha till uppgift att förmedla och generera respekt och empati, medan

marknaden har till uppgift att ta risker och generera välstånd. Detta gör, fortsätter

utredningen, att ‘politiken måste inse sina begränsningar och koncentrera

sitt arbete på områden där dess värden och styrsystem är överlägsna marknadens,

civilsamhällets och familjens’

(ibid.). Den uppgift eller funktion som

utredningen så ger ‘politiken’ består främst av att fastslå de ‘långsiktiga spelreglerna

för andra aktörer’

(ibid.).


DU flätar i sitt huvudbetänkande samman idén om det civila samhället med

såväl ‘moral’ som med ‘demokrati’, till en särskild retorisk figur. Det perspektiv

på civilsamhället som formuleras sammanfaller på flera sätt med de diskurser

som vanligen föreställer civilsamhället som en särskild, harmonisk samhällssfär.

Denna sfär antas ha vissa ‘naturliga’ logiker och karaktärsdrag, bland

andra engagemang och dialog, gemensamma dygder och normer. Inte minst

för utredningen fram den vanligt förekommande tanken om att det existerar

gränser mellan olika sfärer och att de helst inte bör korsas. Eftersom demokrati

enligt utredningen bör ses som en specifik moralisk ordning blir ett stärkt civilsamhälle

oundvikligen ett naturligt inslag i en ‘fungerande demokrati’.

Samtidigt skriver däremot DU, något i förbigående, att det också inom civilsamhället

existerar vissa ojämlikheter och konflikter. Denna kluvenhet i synen

på civilsamhället, å ena sidan antas den ha vissa funktioner, men å andra sidan

sägs den också bestå av något annat, synliggörs särskilt i följande passage.

Inom ramen för vad som kallas civilsamhälle—utanför marknad, stat och familj —

kan vi tillkännage och förädla våra uppfattningar och synsätt. Men för att inte

civilsamhället bara ska bli öar för likasinnade kring deras särskilda intressen måste

vi skapa arenor där medborgarna från olika håll kan mötas och ställa frågor om

gemenskapens premisser. Talet om civilsamhället får inte skymma att det också

består av resursskillnader, intressemotsättningar eller olika kulturer (s. 34).

Demokrati genom civilt samhälle? 303

Här lanserar DU, som en strategi för att vidga gränserna för den svenska samhällsgemenskapen,

en styrningsrationalitet med fokus på att skapa och styra

samhället genom bestämda ‘arenor’ och ‘mötesplatser’. På dessa ‘arenor’ är

det tänkt att medborgare i dialog med varandra successivt skall formera nya

gemenskaper och lojaliteter. Denna slags

styrning genom dialogböv inte minst

ses mot bakgrund av det synsätt på demokrati som DU anammat, nämligen ett

som betraktar ‘demokrati som dialog’ (se Rothstein, 1995). Demokratins och

dess ‘moraliska ordning’ antas här vara ett resultat av det ‘demokratiska samtalet’

medborgare emellan. Framställningen ovan ger dock upphov till en rad

oklarheter och frågor. Varifrån stammar dessa konflikter, vad gäller ‘resursskillnader,

intressemotsättningar eller olika kulturer?’ Är de anomalier från en

‘naturlig’, civilsamhällelig ordning eller är de inneboende, strukturella drag i

civilsamhället? Vad tänker utredningen göra åt dessa konflikter och ojämlikheter?

Vad innebär dessa civilsamhälleliga drag för demokratin? Vad händer

om dessa konflikter inte hanteras utan snarare, såsom DU föreslår, ‘släpps fria’

i ett ‘stärkt civilsamhälle?’

Den perspektivförskjutning som kunnat skönjas i den tidigare Maktutredningen

och andra föregående utredningar tycks i allt väsentligt fortsätta i och

med DU. Skiftet från en statscentrerad regim, med fokus på statligt, samhälleligt

ansvar, till en regim med större fokus på individuella initiativ och ansvarstagande,

avspeglas särskilt i DU:s starka, diskursivamarkeringar, exempelvis

i dess skarpa kritik mot statlig centralisering och paternalism eller i de passager

där DU öppet förespråkar ett överförande av ansvar från stat till individ, lokalsamhälle

och civilsamhälle. Också en välvillig ‘will to empower’, av det slag

som genomsyrar delar av DU, bildar ett diskursivt fält för vad som är möjligt

att tänka, säga och följaktligen att göra (jfr Cruikshank, 1999). DU:s diskurs

om civilt samhälle är att betrakta som en lansering av en politisk teknologi med

ambitionen att styra medborgarnas vardagsliv på nya sätt, enligt nya sanningar.

Därvidlag konstruerar utredningen vissa definitiva tudelningar mellan olika

samhällssfärer, var och en med sina specifika essenser. Den framställer bilden

av de ‘moraliska subjekt’ som bör ta sitt ansvar genom att delta i samhällslivet.

Parallellt med att man konstaterar de demokratins problem som uppenbart ligger

i tiden, konstruerar utredningens sanningspolitiska diskurs det civilsamhälleliga

fält inför vilket man med sin hållning och sina förslag i stort abdikerar.

Demokrati genom civilt samhälle?

Det komplexa samspelet mellan statliga institutioner och civilsamhälleliga

nätverk och sammanslutningar gör det i praktiken svårt att dra upp skarpa och

definitiva avgränsningar mellan stat och civilsamhälle av det slag som DU gör

i sitt slutbetänkande. På lokalt plan kan nämligen gränsöverskridande tendenser

och relationer mellan de båda ‘sfärerna’ ständigt identifieras (Bunar &

Dahlstedt, 2000). Den internationella såväl som den svenska diskussionen har

många gånger betraktat civilsamhället som en från statsmakten autonom sfär

av gemenskap och pluralism, i princip fri från mönster av makt och dominans.

304 Magnus Dahlstedt

Som vi tidigare kunnat se har mycket av denna diskussion kännetecknats av en

tämligen okritisk hållning till idén om civilt samhälle. Åtskilliga argument

betonar en i civilsamhället spontan och fri samverkan mellan demokratiskt

sinnade medborgare.

Antonio Gramsci (1971) visade exempelvis, tvärtemot denna idealiserade

bild, att ‘begreppet civilt samhälle absolut inte på något självklart sätt är förbundet

med demokrati utan i lika hög grad kan förknippas med klassherravälde’

(Demirovic’, 1994: 23). Ett alternativt synsätt vore alltså att betrakta civilsamhället

som del av, som Stuart Hall uttrycker det, ‘ [e]tt slagfält där inga

slutgiltiga segrar nås utan där strategiska positioner alltid intas och förloras’

(Hall, 1981: 233, e.ö.). På detta slagfält slåss allt från maffia-grupper, MCgäng

och nazistiska organisationer till arbetsgivarorganisationer och invandrarföreningar

om herraväldet.

Ett starkt civilsamhälle kan, mot en sådan bakgrund, tänkas understödja auktoritära

likväl som liberaldemokratiska regimer (Foley & Edwards, 1996).

Sheri Berman (1997) visar exempelvis att den nationalsocialistiska regimen

under Weimarrepubliken lyckades utnyttja existerande, vittförgrenade nätverk

av organisationer för att på kort tid etablera breda, klassöverskridande

koalitioner. Civilsamhället kan vara fritt och jämlikt, men det kan också vara

förslavande och förtryckande. Inget är sant eller givet

per definition. Någon

hos civilsamhället given essens kan därför, som John Ehrenberg har noterat,

inte identifieras:

Tvång, uteslutning och ojämlikhet kan konstituera ett civilt samhälle, likväl som

självstyre, inklusion och frihet. Inget är ristat i sten eller per definition sant; ett

“robust” civilt samhälle kan tjäna alla slags intressen… (Ehrenberg, 1999: 249,

e.ö.).

Vilken karaktär ‘civilsamhället’ har är avhängigt av rådande sociala, ekonomiska

och politiska sammanhang (Foley & Edwards, 1996; Ehrenberg, 1999).

I en ‘kapitalistisk demokrati’ (Miliband, 1982) som den svenska utgör utestängning,

marginalisering och ojämlikhet, snarare än inklusion och samarbete,

de

dominerande spelreglerna inom civilsamhället, inte avvikelser från någon

‘naturlig’, demokratisk ordning (Wood, 1995). Civilsamhälleliga mönster

avspeglar dessutom lokala förutsättningar (Bunar & Dahlstedt, 2000).

Den i mångt och mycket artificiella tudelningen mellan stat och civilsamhälle

bör därför upplösas. En möjlig ansats vore då att betrakta alla slags institutioner,

myndigheter och medborgarsammanslutningar som aktörer på ett fält,

i Pierre Bourdieus (1977) mening. Denna utgångspunkt skulle göra en definitiv,

politisk-teoretisk uppdelning mellan stat och civilsamhälle överflödig och

i sig underordnad. Fördelen med att på så sätt betrakta samtliga organisationer

som deltagande aktörer på ett socialt fält är att i specifika relationer mellan

aktörerna kunna åskådliggöra bland annat maktskillnader, myndigheters strategier

för maktutövning och omsättningen av statliga ideologier i praktiken.

Uppgiften blir här att närmare undersöka hur makt

praktiseras i vardagliga

interaktionsmönster, snarare än hur den statiskt

ägs av givna strukturer eller

politiska apparater (se Foucault, 1980b).

Demokrati genom civilt samhälle?

305

En i detta sammanhang väsentlig iakttagelse är att samtliga aktörer har ojämlika

utgångspunkter och förutsättningar i deras relationer till varandra. Varje

aktör har i sin position på ett fält tillgång till en särskild uppsättning kapital;

ekonomiskt, politiskt, socialt, kulturellt och symboliskt. Dessa förutsättningar

sätter sin specifika prägel på aktörernas faktiska möjligheter att röra sig på

fältet. Den betydelse vi ger den kamp som dagligen pågår på fältet, vår position

på fältet eller vår tillgång till olika former av kapital konstrueras däremot genom

diverse diskursiva praktiker (Bourdieu, 1977).

Detta innebär exempelvis att relationer mellan låt oss säga en lokal förvaltning

och lokala invandrarföreningar vanligen antar starkt hierarkiska och klientistiska

former (Alund & Schierup, 1991). Förvaltningen, å ena sidan, är en

sanktionerad maktapparat, med tillgång till såväl ekonomiskt, politiskt, socialt

som symboliskt kapital. Föreningarna, å andra sidan, är splittrade, ekonomiskt

beroende av förvaltningen och har ofta ett dåligt rykte. Denna många gånger

ensidiga maktrelation är dock inte statisk utan dynamisk och föränderlig till sin

karaktär.

Detta perspektiv på civilt samhälle har särskilda konsekvenser för den eviga

frågan om demokrati och demokratisering. Denna fråga är ingalunda avgjord

i och med de resultat och det perspektiv som DU formulerat. Trots att huvudsekreteraren,

statsvetaren Erik Amnå, i slutbetänkandet uttryckligen markerar

att DU utgår från en deliberativt och deltagardemokratiskt orienterad demokratiuppfattning

(SOU 2000: 1, s. 22f), har utredningen inte på allvar tagit till

sig av den radikala kritik som deltagardemokratiska teoretiker riktat mot etablerade

liberala demokratier (se Pateman, 1970). Det fundamentala ifrågasättande

som dessa teoretiska ansatser gjort av tudelningen mellan ‘politik’ och

‘icke-politik’, lyser i DU med sin frånvaro.

Det är en öppen fråga vad DU:s förslag om fördjupad decentralisering och

stärkt civilsamhälle egentligen kommer att innebära. Det finns redan idag tecken

på att decentralisering på lokalt plan kan bli en täckmantel för reell centralisering

(Jacobson, 1991; Dahlstedt, 1999). Inget är i detta sammanhang givet

på förhand. Civilsamhällets ‘verkliga’ essens är varken ‘sant’ demokratisk eller

‘sant’ totalitär. Ett projekt som likt DU förlitar sig till att myndiggöra medborgare

genom civilsamhället är alltid högst tvetydigt. Ett fritt civilsamhälle,

med dess konfliktmönster och mönster av ojämlika villkor, riskerar att på sikt

vidmakthålla och förstärka tendenser till polarisering och marginalisering

(Dahlstedt, 2000). Samtliga medborgare har nämligen inte samma förutsättningar

att hävda sig i den typ av dialog som DU förespråkar. I det ögonblick

statsmakten ‘drar sig tillbaks’ till förmån för civilsamhället öppnas fältet upp

för dess dominans- och maktrelationer och resursstarka grupper riskerar att ta

för sig mer på resurssvaga gruppers bekostnad. En inte helt obefogad misstanke

är därmed att, som statsvetarna Peter Esaiasson och Mikael Gilljam

(2000) något cyniskt har uttryckt det, ‘medborgare med gott om tid, engagemang

och resurser kommer att fa mer att säga till om i politiken än mer upptagna,

oengagerade och resursfattiga medborgare’.

Baksidan av utredningens démokratiteoretiska utgångspunkter är således att

talet om dialog och civilt samhälle överskuggar strukturella och fördelnings

306

Magnus Dahlstedt

politiska frågor, det vill säga frågor om hur samtliga medborgare på lika villkor

skall kunna delta i samhällslivet (jfr Offe, 2000). I och med att utredningen

anammat ett perspektiv på demokrati som ‘moralisk ordning’ har den betonat

frågor om moral på bekostnad av frågor om ojämlikheter i makt och inflytande.

Där DU kort antyder ojämlikheter och konflikter är analysen allt för bristfällig

och förslag till konkreta initiativ i princip helt frånvarande. Det är exempelvis

talande att DU uttryckligen förespråkar en ‘demokratidefinition som inte tar

ställning till beslutens innehåll’ (SOU 2000: 1, s. 43). Visserligen konstaterar

utredningen, med hänseende till så kallade ‘invandrare’ att ‘[v]i måste aktivt

verka för att inkludera dessa medborgare på alla samhällsområden; i arbetslivet,

i politiken och i föreningslivet’ (s. 230). Vad gäller konkreta förslag till

åtgärder framstår DU däremot som tämligen intetsägande. Liksom den föregående

Maktutredningen har DU i princip övergivit begreppet ‘maktresurs’ (jfr

Olsson, 1991 ). Den samhällsmodell som DU tecknar har i allt väsentligt karaktären

av en

formell snarare än en substantiell demokrati.

DU markerar särskilt noggrant vad politik och statsmakt får göra respektive

inte får göra. Vad marknaden eller familjen får och bör göra framgår däremot

inte riktigt av framställningen i slutbetänkandet. Den fråga som reser sig är

följaktligen om dessa sfärer, enligt DU, står utanför de demokratiska spelregler

som diskuteras. Visserligen talas det i ett särskilt sammanhang diffust om att

den putnamska ‘medborgarandan’ bör gälla även inom ramarna för familjen

(SOU 2000: 1, s. 15), men utredningen tenderar ändå att falla tillbaks på en

högst traditionell syn på familjen såsom självklar moralisk enhet, där ‘naturliga’

relationer råder mellan man och hustru samt mellan föräldrar och barn (se

Pateman, 1988).

Dialog och civilt samhälle kan inte isoleras från resten av det samhälle som

skall ‘demokratiseras’. Visst sätter DU med talet om dialog, decentralisering

och civilt samhälle fokus på flera angelägna demokratifrågor. Men kampen för

demokrati måste ses som ett mer grundläggande, långtgående och långsiktigt

hegemoniskt projekt (Dahlstedt, 2000). Utifrån ett sådant perspektiv kräver

kampen för demokrati en reell reformering av det som vanligen kallas statsapparater,

såväl som av civilsamhället och den ekonomiska makten (Ehrenberg,

1999). Det handlar mer bestämt om politiska initiativ för att utjämna den

(sned)fördelning av kapital som råder på det sociala fältet, eller mera precist

om att i grunden reformera den ‘kapitalistiska demokratin’ med dess inneboende,

ojämlikhetsgenererande mekanismer.

Det motsägelsefulla i DU:s argumentation ligger i följande komplikation:

Det stärkta civilsamhälle som DU föreställer sig förutsätter medvetna ingrepp

för att utjämna klyftor i ekonomiska och andra tillgångar. I samma handvändning

som DU argumenterar för ett stärkt civilsamhälle kringskär den däremot,

samtidigt och i praktiken, statsmaktens aktionsradie. Paul Hirst ( 1994) är en av

de som har understrukit att ett stärkt civilsamhälle inte, i sig, förmår att ändra

maktbalansen i samhället. För det krävs, understryker han, samtidigt en kraftfull

reformering av ekonomin, exempelvis i form av kooperativa beslutsformer

inom företag. I Sverige har dessvärre en motriktad ideologisk förskjutning

kommit att äga rum (Boréus, 1994). Frågor om ‘ekonomisk demokrati’ har

Demokrati genom civilt samhälle? 307

idag snarast ersatts av frågor om dialog och civilt samhälle. Ellen Meiksins

Woods misstanke att “det civila samhället’ idag riskerar att bli ett slags alibi

för kapitalismen’ (Wood, 1995: 238, e.ö.) är långt ifrån obefogad.

Det räcker följaktligen inte med att som DU tala om att ‘dialog är vägen’

(SOU 2000: 1, s. 29), som om ojämlikhet och politisk marginalisering automatiskt

löses genom ‘mer dialog!’ I svensk demokrati krävs mer av reell maktdelning

och demokratisk representation, över etniska såväl som köns- och

klassgränser, än mer eller mindre till intet förpliktigande uppmaningar om

‘mer dialog’. Om marginaliserade grupper inte är närvarande där lösningar

diskuteras på ‘deras’ problem, så kommer de beslut som fattas sannolikt

inte


att reflektera just ‘deras’ intressen och perspektiv (Young, 2000). Utmaningen

för svensk demokrati består idag i att upplåta ett större utrymme för politiskt

deltagande bland samtliga delar av befolkningen, parallellt med att vidareutveckla

en politik med siktet inställt på ett jämlikt medborgarskap, och detta inte

bara i formella termer, utan också i dess reella innebörder. Först då kan den

‘politiska dialog’ mellan fria och jämlika medborgare som det talas om i

En

uthållig demokrati!

fungera som ett demokratins fundament. Utmaningen att

skapa sådana demokratiska betingelser kvarstår tyvärr fortsatt. Trots DU:s ambitioner,

omfattande arbete och anspråk.

Noter

1. Jag riktar härmed ett stort tack till alla de som

läst och kommenterat delar och olika versioner

av föreliggande artikel. Ett särskilt tack för värdefulla

synpunkter riktas till Peo Hansen, Kenneth

Petersson, Per-Anders Forstorp, Kosta

Economou, Aleksandra Alund, Rune Johansson,

Lars-Göran Karlsson, Sabine Gruber, Kristina

Johansson och Khalid Khayati.

2. För en översikt över diskursanalytiska perspektiv,

såväl teoretiskt som metodologiskt, se

exempelvis Neumann (1999) och Jörgensen

och Phillips (2000).

Litteratur

Alexander, J.C. (1998) ‘Citizen and Enemy as

Symbolic Classifications: On the Polarizing

Discourse of Civil Society’, i Alexander, J.C.

(red.)

Real Civil Societies: Dilemmas of Institutionalization,


London: Sage.

Arbestål, S-O., Göransson, B. & Fries, B.

(2000) ‘Ta strid för demokratin’,

Aftonbladet,


26 september 2000.

Arvidsson, H. & Berntson, L. (1980)

Maten,

socialismen och demokratin: Om det förstatligade

samhället,

Lund: Zenit.

Arvidsson, H., Bemtson, L. & Dencik, L.

(1994)

Modernisering och välfärd— Om stat,

individ och civilt samhälle i Sverige,

Stockholm:

City UP.

Baker, G. (1998) ‘Civil Society and Democracy:

The Gap Between Theory and Possibility’,

Pofezcy, 18 [2]; 81-7.

Berman, S. (1997) ‘Civil Society and the Collapse

of the Weimar Republic’,

World Politics,


49 [3]; 401-29.

Boréus, K. (1994)

Högervåg: Nyliberalismen

och kampen om språket i offentlig debatt

1969-1989,

Stockholm: Tiden.

Bourdieu, P. (1977)

Outline of a Theory of

Practice,

Cambridge: Cambridge UP.

Bunar, N. & Dahlstedt, M. (2000)

Segregationen,

“community action ” och skolan som

arena,

Sociologiska institutionen, Umeå universitet.

Burchell, G. (1991) ‘Peculiar interests: Civil

Society and Governing the ‘System of Natural

Liberty”, i Burchell, G., Gordon, C. &

Miller, P. (red.)

The Foucault Effect: Studies


308 Magnus Dahlstedt

in Governmentality,

Chicago: University of

Chicago Press.

Butler, J. (1992) ‘Contingent Foundations: Feminism

and the Question of “Postmodernism”‘,

i Butler, J. & Scott, J.W.

(red.) Feminists

Theorize the Political,

New York/London:

Routledge.

Castells, M. (1998)

Identitetens makt, Göteborg:

Daidalos.

Comaroff, J. & Comaroff, J.L. (2000) ‘Millennial

Capitalism: First Thoughts on a Second

Coming’,

Public Culture, 12 [2]; 291-343.

Cruikshank, B. (1999)

The Will to Empower:

Democratic Citizens and Other Subjects,

Ithaca: Cornell UP.

Dahlstedt, M. (1998)

Politiskt medborgarskap,

integration och mångkulturell demokrati —

Segregation, utanjbrskap och politiska reformsträvanden

i Sverige från 70- till 90-tal:

Översikt och forskningsfrågor,

Sociologiska

institutionen, Umeå universitet.

Dahlstedt, M. (1999)

Politiskt deltagande och

icke-deltagande: Om det politiska livets etniska

delning i dagens mångetniska Sverige,

TemaEtnicitet, Linköpings universitet, Campus

Norrköping.

Dahlstedt, M. (2000)

Mångkulturell demokrati

genom civilt samhälle? En problematisering,

Tema Etnicitet, Linköpings universitet, Campus

Norrköping.

Dahrendorf, R. (1999)

Efter 1989: Moral, revolution

och det civila samhället,

Stockholm:

SNS.

Demirovic’, A. (1994) ‘Civilt samhälle, offentlighet,

demokrati’,

Zenit, 123 [1]; 22-36.

Dir. 1997: 101 ‘Utredning om folkstyret i Sverige

inför 2000-talet’.

Ehrenberg, J. (1999)

Civil Society: The Critical

History of an Idea,

New York: New York UP.

Elmbrant, B. (1997) ‘Demokratin har kommit

lite på mellis, kan man säga’,

Arena, 1/97; 32-

37.

Esaiasson, P. & Gilljam, M. (2000) ‘”Mastrande

om demokratin'”,

Dagens Nyheter, 27

februari 2000.

Fairclough, N. (1999)

New Labour, New Language?,


London: Routledge.

Foucault, M. (1980a) [1976]

Sexualitetens historia:

vol. 1. Viljan att veta,

Södertälje: Gidlunds.

Foucault, M. (1980b)

Power/Knowledge: Selected

Interviews and Other Writings 1972-

1977 by Michel Foucault,

New York:

Pantheon.

Foucault, M. (1987) [1975]

Övervakning och

straff,

Lund: Arkiv.

Foucault, M. (1991) ‘Governmentality’, i Burchell,

G. Gordon, C. & Miller, P. (red.)

The

Foucault Effect: Studies in Governmentality,

Chicago: University of Chicago Press.

Fukuyama, F. (1992)

Historiens slut och den

sista människan,

Stockholm: Norstedts.

Gellner, E. (1994)

Conditions of Liberty: Civil

Society and Its Rivals,

London: Hamish Hamilton.

Giddens, A. (1999)

Tredje vägen: Om förnyelsen

av socialdemokratin,

Stockholm: Adas.

Gramsci, A. (1971) [1930]

Selections from the

Prison Notebooks,

London: Lawrence &

Wishart.

Greider, G. (1998)

Arbetarklassens återkomst:

Om klasskampen, globaliseringen och framstegstanken,

Stockholm: Bonniers.

Gur, T. (1995)

Staten och nykomlingarna: En

studie av den svenska invandrarpolitikens

idéer,

Stockholm: City UP.

Habermas, J. (1987) [ 1981 ]

The Theory of Communicative

Action: vol. 2. Lifeworld and System:

A Critique of Functionalist Reason,

Boston:

Beacon.

Habermas, J. (1996)

Between Facts and Norms:

Contributions to a Discourse Theory of Law

and Democracy,

Cambridge: MIT.

Hall, S. (1981) ‘Notes on Deconstructing ‘the

Popular”, i Samuel, R. (red.)

People’s History

and Socialist Theory,

London:

Routledge.

Hirst, P.Q. (1994)

Associative Democracy,


Cambridge: Polity Press.

Hultqvist, K. & Peterson, K. (1995) ‘Nutidshistoria:

Några inledande utgångspunkter’, i

Hultqvist, K. & Peterson, K. (red.)

Foucault—

Namnet på en modem vetenskaplig och filosofiskproblematik:

Texterom maktens mentaliteter,

pedagogik psykologi, medicinsksociologi.

feminism och bio-politik,

Stockholm:

HSL.

Jacobson, T. (1991)

Välviljansförtryck: En fallstudie

av allmännyttig bostadspolitik,

Lund:

Arkiv.

Jacobsson, K. (1999) ‘Den offentliga demokratisynen’,

i SOU 1999: 77

Demokrati och

medborgarskap,

Forskarvolym Q” för Demokratiutredningen.

Demokrati genom civilt samhälle? 309

Jörgensen, M.W. & Phillips, A. (2000)

Diskursanalys

som teori och metod,

Lund: Studentlitteratur.

Keane, J. (1988)

Democracy and Civil Society:

On the Predicaments of European Socialism,

the Prospects for Democracy, and the Problem

of Controlling Social and Political

Power,

London: Verso.

Keränen, M. (1998) ‘Mapping Women,

Mapping the Self: Representations of Women

in Participation Studies’, i Carver, T. &

Hyvärinen, M. (red.)

Interpreting the Political:

New Methodologies,

London/New

York: Routledge.

Lejon, B. (1999) ‘Ge medborgarna motionsrätt’,

Aftonbladet,

25 augusti 1999.

Messing, U. (2000) ‘Segregerade bör leda kampen

mot utanfbrskap ‘,

Svenska Dagbladet, 26

april 2000.

Miliband, R. (1982)

Capitalist Democracy in

Britain,

Oxford: Oxford UP.

Moderata Samlingspartiet ( 1990)

Idéerför vår

framtid.

Neumann, I.B. (1999) ‘Diskursanalyse av politikk:

Forutsetninger og metodproblemer’,

Statsvetenskaplig Tidskrift,

102 [2]; 163-81.

OfTe, C. (2000) ‘Civil Society and Social Order:

Demarcating and Combating Market, State

and Community’,

Archive Européennes de

Sociologie,

XLI [I]; 71-94.

Olsson, S.E. ( 1991 ) ‘När makten lades till rätta’,

i Olsson, S.E. & Therborn, G. (red.)

Vision

möter verklighet: Om social styrning och faktisksamhällsutveckling,

Stockholm: Allmänna

Förlaget.

Pateman, C. (1970)

Participation and Democratic

Theory,

Cambridge: Cambridge

UP.

Pateman, C. (1988)

The Sexual Contract, Cambridge:

Polity Press.

Petersson, K. (1997) ‘Mobilisering av gemenskapen’,

i Arnstberg, K-O. & Ramberg, I.

(red. ) /

stadens utkant: Perspektiv påförorter,


Botkyrka: Mångkulturellt Centrum.

Pringle, R. & Watson, S. (1992) “Women’s Interests’

and the Post-Structuralist State’, i Barrett,

M. & Phillips, A. (red.)

Destabilizing

Theory: Contemporary Feminist Debates,

Stanford: Stanford UP.

Putnam, R.D. (1995) ‘Att bowla ensam’,

Moderna

Tider,

april; 17-22.

Putnam, R.D. (1996)

Den fungerande demokratin:

Medborgarandans rötter i Italien,

Stockholm: SNS.

Putnam, R.D. (2000)

Bowling Alone: The Collapse

and Revival of American Community,

New York: Simon & Schuster.

Rose, N. (1995) ‘Politisk styrning, auktoritet

och expertis i den avancerade liberalismen’, i

Hultqvist, K. & Peterson, K. (red.)

Foucault—

Namnet på en modern vetenskaplig och filosofisk

problematik: Texter om maktens mentaliteter,

pedagogik psykologi, medicinsksociologi,

feminism och bio-politik,

Stockholm:

HSL.

Rose, N. (1996) ‘Identity, Genealogy, History’,

i Hall, S. & du Gay, P. (red.)

Questions of Cultural

Identity,

London: Sage.

Rose, N. (1999)

Powers of Freedom: Reframing

Political Thought,

Cambridge: Cambridge

UP.

Rothstein, B. (red.) (1995)

Demokrati som dialog.


Demokratrådets rapport 1995, Stockholm:

SNS.

Rothstein, B. (2000) ‘Polikratema’,

Aftonbladet,


29 november 2000.

Ryner, M. (1999) ‘Neoliberal Globalization and

the Crisis of Swedish Social Democracy’,

Economic and Industrial Democracy,

20 [ 1 ];

39-79.

SOU 1984:12

Rösträtt och medborgarskap: Invandrares

och utlandssvenskars rösträtt,

Bilaga

till 1983 års Rösträttskommitté.

SOU 1990: 44

Demokrati och makt i Sverige,


Maktutredningens huvudrapport.

SOU 1993:16

Nya villkor för ekonomi och politik,


Ekonomikommissionens förslag.

SOU 1996:177

Egenmakt: Att återerövra vardagen,


Delbetänkande till Storstadskommittén.

SOU 1999:13

Etik och demokratisk statskonst,


Demokratiutredningens skrift nr 15.

SOU 1999:84

Civilsamhället, Demokratiutredningens

forskarvolym VD3.

SOU 1999: 112

Civilsamhället som demokratins

arena,

Demokratiutredningens skrift nr

29.

SOU 2000:1

En uthållig demokrati! Politik för

folkstyrelse på 2000-talet,

Demokratiutredningensslutbetänkande.

SSR-tidningen(2000),nr. 14.

Sztompka, P. (1998) ‘Mistrusting Civility: Predicament

of a Post-Communist Society’, i

310 Magnus Dahlstedt

Alexander, J.C. (red.)

Real Civil Societies:

Dilemmas of Institutionalization,

London:

Sage.

Van Rooy, A. & Robinson, M. (1998) ‘Out of

the Ivory Tower: Civil Society and the Aid

System’, i Van Rooy, A. (red.)

Civil Society

and the Aid System: The Politics and Promise,

London: Earthscan.

Westin, C. (1999) ‘Förord’, i Blomgren, A-M.

Vad gör samhället? Offentlig politik mot rasistiskt

och främlingsfientligt våld i Vänersborg,

Trollhättan och Uddevalla,

Stockholm:

CEIFO.

Wood, E.M. (1995)

Democracy Against Capitalism:

Renewing Historical Materialism,

Cambridge: Cambridge UP.

Young, I.M. (2000)

Att kasta tjejkast: Texterom

feminism och rättvisa,

Stockholm: Atlas.

Yuval-Davis, N. (1997) ‘Women, Citizenship

and Difference’,

Feminist Review, 57,

autumn; 4-27.

Zetterberg, H.L. (1995) ‘Civilt samhälle, demokratin

och välfärdsstaten’, i Trädgärdh, L.

(red.)

Civilt samhälle kontra offentlig sektor,


Stockholm: SNS.

Ålund, A. & Schierup, C-U. (1991)

Paradoxes

ofMulticulturalism: Essays on Swedish Society,

Aldersholt: Avebury.

Advertisements

~ by blombladivinden on August 9, 2011.

9 Responses to “Så länge lösningarna konstrueras av “någon annan” blir medborgaren kontrollerad. Det ligger i sakens natur. När medborgaren tillåts/återerövrar initiativet uppnås egenmakt, SOU 1996: 177 Egenmakt: Att återerövra vardagen”

  1. Reference Documentation in Public Domain 6 each on this article click to view in web browzer- This is a re-run of White Supermacy Terrorism Using Jesus for Political Control. Read Each Document In Order and come to your own conclusions at the following links in public domain

    http://iamnotanonymousihaveaname.blogspot.com/2011/07/texas-tea-party-terrorism-rick-perry.html

  2. …och över alltihopa lyser den svenska modellen som det mest framgångsfulla – avseende att manipulera oss av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna, tyvärr tyvärr… 😥

  3. What can I say…unbelievable and awful!

  4. Korrekt Josef – den svenska modellen är verkligt lyckad och har varit så under sådär ett halvt sekel. Vad kan vi göra för att avbryta pågående dolda uppsåt?

  5. Det fungerar inte att göra så lite som möjligt.

    Det är cybernetiska complexa system, den “osynliga handen” eller “järnhanden” som arbetar i bakgrunden. Väldigt kraftfulla teknologier som invaderar våra hem och kroppar, exkluderar människor från arbetsmarkad och ekonomi, och mycket mera:

    https://blombladivinden.wordpress.com/2011/06/29/airpower-cybernetics-in-the-service-of-communism/

    Enligt min uppfattning måste dessa teknologier offentliggöras, omedelbart.

    Cybernetik har verkat till stor del i det fördolda sedan andra världskriget.

    • Jo… – hjärnförsmutsningen = hjärnförstöringen av oss av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna är stooor – sedan minst 6000 år tillbaka i tiden – och då särskilt under de senaste ca 50 åren.

      Men jag tror ej på idén – att dom som ansvarar för detta – någonsin kommer att tillåta att det offentliggörs i något av deras massmedia. Så därför gäller det för oss som är medvetna om hur det förhåller sig – att ständigt och jämt “tugga” om detta t ex på nätet – och med det, över lite tid sett, medvetandegöra för mååånga hur det ligger till = sätta “snöbollen” i rullning.

      Sen ordnar det sig per automatik – som jag ser det.

      I o f s så kan jag ha fel i detta – men det “vet” jag att jag ej har.

  6. Lever med computer crash, och känner mig för ögonblicket handikappad.

    Men det är bra Josef, att du “tuggar” under tiden… 🙂

    Väl bemött!

  7. I am looking in to your tea party from Sweden. 🙂

    The Best!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: